Fånge på Guantánamo - Mehdi Ghezali berättar - Gösta Hultén

Gösta Hultén, Leopard förlag 2005

Gösta Hultén är författare och journalist och äger till hälften förlaget Intelligent Logistic HB. Han har varit chefredaktör för affärs- och facktidningar med inriktning på ekonomi, industri och logistik samt redaktör för tidningen Medborgarrätt. Han var tidigare politiskt aktiv inom KFML.
Han har gett ut tiotal böcker och är välkänd moderator på kurser och konferenser.

Gösta Hultén var ordförande för Guantánamogruppen och en av initiativtagarna till Charta 2008.

I Fånge på Guantánamobasen berättar Gösta Hultén om Mehdi Ghezali som satt fången på Guantánamobasen i två och ett halvt år utan formella anklagelser och utan rättegång. Boken beskriver hur Mehdi tillfångatogs och fängslades i Pakistan för att sedan föras till den amerikanska basen på Kuba och hur han där fick sitta i en bur med golvmåtten 2 gånger 2,4 meter. Till grund för boken ligger Gösta Hulténs intervjuer med Mehdi men också hans egna åsikter och kunskaper om Afghanistan och USAs krig mot terrorism.

Mehdi Ghezali är född 1979 och uppväxt i Örebro. Han spelade fotboll och kvalificerade sig för ungdomsallsvenskan. Efter att ha gått ut industriprogrammet 1999 reste han till Portugal på charter. Där greps han för bland annat stöld, men släpptes efter tio månade i häkte då han blivit frikänd en rättegång, som dock dömde den man Mehdi delat lägenhet med till ett flerårigt fängelsestraff.
I häktet fick han Koranen av sin pappa och började studera den. Det lade grunden till hans omvändelse till troende muslim. Han kom så småningom att bekänna sig till trosinriktningen salafism, en fundamentalistisk inriktning.

Mehdi lämnade häktet i Portugal i juni 2000 och i början av september for han till Saudiarabien där han genomförde sin första hadj (vallfärd till Mekka). I Saudiarabien sökte Mehdi in till universitetet i hopp om att få studera islam men kom inte in. I april 2001 var han tillbaka i Sverige för att sedan resa till London i juni. Mot slutet av sommaren reste han till Islamabad i Pakistan för att försöka komma in på universitetet där men reste efter några veckor till Jalalabad i Afghanistan. Han berättar att han bodde inneboende hos en familj från Tunisien och att han där låg sjuk i flera veckor och därför inte hann tillbaka till Pakistan i tid till terminstart.

Efter 11 septemberattentaten stängde amerikanerna gränsen till Pakistan och Mehdi var fast. När kriget började beslöt Mehdi sig för att försöka fly till Pakistan och tog sig via bergsvägar med bil och till fots över gränsen. Där fick han och hans resesällskap mat och logi i en by bara för att dagen efter bli förd till ett pakistanskt fängelse av pakistansk polis eller militär. I januari 2002 överlämnades han till ameikanska specialstyrkor som förde honom till USAs militärbas i Kandahar, Afghanistan. Mehdi beskriver hur fångarna kläddes av nakna, föstes ihop likt djur, inte fick att äta och dricka och hur de rakade av honom allt hår och skägg. Han förhördes av brittiska underrättelsemän och representanter som sas komma från FN, förutom av amerikanerna.

Från Kandhar fördes Mehdi till Guantánamo, Kuba där han internerades i en bur och fick utstå upprepade förhör, tortyr och förnedring.
Förutom förhör berättar Mehdi om hur han utsatts för extrem kyla, ideliga flyttar till nya burar, ständigt avbruten sömn och aldrig släckta lampor, hur högt ljud spelats i förhörsrummen. Han berättar om sexuella trakasserier, om hur rå ris blandades i maten vilken sedan svällde i magen och orsakade svåra smärtor. En hård fotboja gav honom en nervskada i vänster fotled.

Sommaren 2002 slutade han svara på frågor under förhören, enligt sig själv för att förhörsledaran ständigt byttes ut och att han svarat på samma frågor om och om igen. Efter det fick han inte längre några brev från Sverige, innan dess hade han fått några brev från sin pappa. Han slutade också själv att skriva brev eftersom det syntes honom meningslöst.

Under förhören sa de till Mehdi att hans pappa hade samröre med terroristledare och att de skulle sätta också honom i en bur på Guantánamo. De lät också Mehdi förstå att de visste någonting om hans mamma men inte ville berätta vad, något Mehdi tolkade som att hon eventuellt var död.

Fyra gånger fick Mehdi besök på Guantántanamo från Sverige. 15-17 februari 2002 av Bo Eriksson, svensk minister i Washington och Arne Andersson från SÄPO, i januari 2003 av UD, juli 2003 av Martin Bengtsson och Helena Lindberg från Regeringskansliet och så sista gången i december 2003.

8 juli 2003 frigavs Mehdi Gehzali.

Mehdi Gehaliz pappa, med samma namn som sonen, var den förste anhörige i världen att offentligt demonstrera för sin son. Redan i januari 2002 skrev han brev till Göran Persson och Anna Lindh där han begärde att få veta varför sonen gripits. Han besökte UD upprepade gånger och byggde en bur med samma mått som den Mehdi satt i och hungerstrejkade i den, mitt på Sergels Torg. 13 000 förbipasserande skrev på protestlistor medan han satt där. I december samma år satt han åter i buren, denna gång på Medborgareplatsen och han protesterade utanför Rosenbad i april 2004 inför Göran Perssons möte med president Bush. Han kontaktade också advokat Peter Althin som ställde upp utan krav på ekonomisk ersättning.

I Sverige startades Guantánamogruppen i vilkens styrelse exempelvis Gustav Fridolin (mp), Henrik von Sydow (m), Marianne Eriksson (v) och Erik Ullenhag (fp) har suttit. Gruppen skrev protestlistor, insändare, brev till politiker och hade möten med bland annat UD. "Guantánamogruppens främsta krav var att frigivandet skulle tas upp på högsta nivå i kontakterna med USA" skriver Hultén (s.78) som ju var gruppens ordförande. När Mehdi kom hem till Sverige var det Guantánamogruppen som hjälpte honom med boende under den första turbulenta tiden så att han skulle komma undan från media.

Förutom att berätta om Mehdi Ghezali ger Hultén en bakgrund till Guantánamobasen och även till striderna i/om Afghanistan.

Jag är uppväxt i Örebro, precis som Mehdi Ghezali. Vi är till och med lika gamla. Naturligtvis intresserade jag mig för "Kubasvensken", "Botkyrkatalibanen"och allt vad han nu kallades av media. Örebrotalibanen låter förmodligen inte lika läskigt som Botkyrkatalibanen. Faktum är att Mehdi bodde i Botkyrka till han var åtta år, då hans föräldrar skildes. Mamman flyttade tillbaka till Finland och Mehdi, hans pappa och bror till Örebro. Att kalla honom Botkyrkatalibanen är fel på så många vis att det blir fånigt. Tyvärr förenklas det ofta i media och taliban och terrorist används som synonymer. Att Mehdi inte var terrorist heller är en annan sak.

Gösta Hulténs bok är en svidande kritik av USA, ett land som kallar sig världens största demokrati men likväl fängslar människor utan offentliga anklagelser och utan rättegång. Dessutom bryter de mot Genèvekonventionen på flera punkter, liksom FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Likaså är det en kritik av Sveriges agerande, eller snarare, brist på agerande. Redan den 20 december 2001 skrev engelskspråkiga Dawn, en av Pakistans största tidningar, att en arabisk man med svenskt pass blivit gipen vid den pakistanska gränsen. (USA har dock hela tiden hävdat att Mehdi greps stridande i Afghanistan.) Artikeln berättade också vart fångarna fördes och det borde ha varit enkelt för svenska ambassaden att kontrollera historien. Att så inte gjordes förklaras med att man inte agerar på tidningsartiklar samt att man fått veta att passet eventuellt var förfalskat. I UD´s papper står det "arabisk man med svensk passhandling".

I januari kallar den svenska ambassaden i Islamabad i ett brev till UD mehdi för "al-Qaida medlem med svenskt pass". Inte ens när UD den 10 januari får information från Washington om att en svensk medborgare kan finnas bland de som ska flygas till Kuba försöker Sverige ansöka om att få träffa Mehdi.

Röda Korset träffade Mehdi i januari men meddelade inte svenska ambassaden detta förrän i februari, trots att Mehdi enligt deras egna uppgifter begärt att hans tillfångatagande ska rapporteras till svenska myndigheter. Varför detta drog ut så på tiden kan man bara spekulera kring.

När USA inte svarade på vad Mehdi var anklagad för borde Sverige ha agerat kraftfullt. Istället hände ingenting. Man ställde lite försynta frågor och lät sig nöja med att USA lovat att "titta i sina akter." (s. 70) Fångarna på Guantánamo har inte krigsfångestatus och heller inte status som civila fångar ytan de kallas "illegal combatants" (i motsats till legala kombatanter då..?) Resan igenom har Sverige litat på USAs ord eller varit rädda för att stöta sig med det stora landet i väst - inte så konstigt kanske med tanke på Bushs uttalande "alla som inte är med oss är emot oss". Flatheten från Sveriges sida sticker dock i ögonen.

Mehdi nekades svensk rättshjälp. Den beviljades först i oktober 2006, för att Mehdi skulle kunna driva en skadeståndsprocess mot den amerikanska staten, vilket enligt Ylva Boström, chefsjurist på Rättshjälpen, är unikt. Att han fick rättshjälp så småningom alltså, inte att han nekades den. Planerna på att stämma den amerikanska gav Mehdis advokat Peter Althin upp i augusti 2007.

Amnesty kallar Guantánamo för USAs Gulag, FNs tortyrkommitté säger att svåra övergrepp förekommit och att lägret bör stängas omedelbart. Ändå ansåg Sveriges representanter att Mehdi behandlades bra. I Bo Erikssons rapport stårt det bland annat att "de amerikanska soldaterna på många sätt har det mindre komfortabelt i sina tält."

När Sveriges representanter träffade Mehdi gjordes detta i de förhörsrum där Mehdi blivit förhörd. I rummen fanns tjocka glasväggar med spegelglas och alla förhör spelades in. Att Mehdi under de omständigheterna inte berättade om hur han hade det kan han knappast lastas för. Enligt DN (webb 2004 07 20) fick Mehdi veta att han hade en svensk advokat och att det fanns en organiserad grupp i Sverige som arbetade för hans sak. Detta påstår sig Mehdi inte alls ha fått veta. Detta kan bero på stress och förträngning vilket är vanligt under den typen av påfrestningar Mehdi utsattes för och det kan givetvis också bero på att det aldrig togs upp.
I andra rapporter visar sig UD glida på sanningen eller åtminstone tro på vad USA sade utan att kontrollera uppgifterna men en utstuderad konsperationsteori ser jag ändå inga belägg för. Bara flathet och ignorans.
Tre gånger hade regeringen möjlighet att lyfta frågan och att kritisera Guantánamo i FNs generalförsamling men gjorde det aldrig.

Det är svårt att tro att det inte hade skett större påtryckningar om Mehdi Ghezali hetat Pelle Andersson. Faktum är dock att Mehdi är född i Sverige, han är svensk medborgare och han ska åtnjuta samma skydd som alla andra svenska medborgare.

Helt och hållet glömdes dock inte Mehdi bort. Hans Dahlgren (kabinettsekreterare) ställde frågor, Anna Lindh likaså. Problemet är att de ställs få sällan, för sent och med på tok för lite tryck bakom. Först i november kräver en riksdagsman Mehdis frigivande, nästan ett år efter gripandet.

Hur UD kan hävda att fångarna på Guantánamo behandlades i enlighet med Genèvekonventionen övergår mitt förstånd. Eftersom fångarna inte hade krigsfångestatus falerar det hela redan där. Inte heller är det förenligt med Genèvekonventionen att använda huvor eller att utsätta fångar för tortyr i någon form. Likaså är det inte tillåtet att låta förhörsledarna ta del av sjukhusjounaler, vilket skedde och fångarna ska heller inte behöva uppge mer än namn, grad, födelsedatum och registreringsnummer. Det förefaller ganska blåögd av UD att inte inse att USA på många punkter bröt mot detta.

Gällande skuldfrågan är det inte min sak att döma. Jag kan givetvis spekulera men det ger egentligen ingenting. Till att börja med har USA aldrig avslöjat vad Mehdi misstänkts för eller vad misstanken grundades i. Inget åtal har heller väckts. Jag kan se det som en brist i boken att Gösta Hultén ändå väljer att inte ta med sådant som talar emot Mehdi, mer än häktningstiden och rättegången i Portugal. Mehdi misstänktes för stöld i Karlskoga 1999 men lämnade Sverige innan det togs upp. Att inte ha med det ser värre ut än att ha med det. Korten på bordet, även om det egentligen inte är relevant. Boken handlar om Guantánamo, om USA och om Sveriges agerande när en svensk medborgare satt fången på Guantánamobasen, inte om vad Mehdi
gjorde i Afghanistan. Hultén bemöter också många av de frågetecken som finns kring Mehdis förehavanden, både med sådant som finns fastslaget på papper och sådant som Mehdi själv lämnat uppgifter kring.

Något jag själv funderar över är Mehdis uppgift i boken (s.32) att han slutade skriva brev sommaren 2002 eftersom han ansåg det som meningslöst. Han fick ju inga svar och han trodde heller inte att de han skrev verkligen kom fram. I början av boken finns dock tre brevkort återgivna, skrivna i januari och februari 2003 som han skrivit till sina bröder (inom den inriktning Mehdi bekänner sig till kallar man varandra för Broder). Jag saknar en förklaring till dem. Jag upplever att de finns med framför allt för att visa på hur Mehdi resonerar kring och lever med sin tro vilket egentligen inte känns motiverat.

Hultén tar också upp hur media behandlade Mehdi, hur frågorna till honom kom att koncentreras till varför han befann sig i Afghanistan och varför han rest runt till London och Saudi Arabien. Här har Hultén definitivt en poäng, för det räcker med att googla på "Mehdi Ghezali" så kommer ord som just "Botkyrkatalibanen" upp. DN ursäktar frågona vid den presskonferens som Mehdi gav strax efter att han frigivits med att Ghezali är "från sin vistelse i fångenskap på Guantánamo och portugisiskt häkte van vid betydligt hårdare förhör än de frågor han utsattes för vid presskonferensen." (DN webb 2004 07 17)
Samma tidning skriver att Tora Bora, där al-Qaida höll ut längst, ligger nära Jalalabad där Mehdi hävdar att han bodde och att han flydde landet samtidigt som al-Qaidas styrkor.
Det ser givetvis inte bra ut. London som Mehdi besökte är också känt för att vara en stad där många unga rekryteras till olika nätverk. Mot att Mehdi skulle deltagit i strider talar dels det faktum att det aldrig bevisats, dels att han inte har någon militär träning, han har inte ens gjort lumpen.

Att en svensk medborgare hållits fången utan officiella anklagelser och utan rättegång i 930 dagar är skamligt. Att detta dessutom skett av det land så många beundrar som den största demokratin, försvararen av världsfreden och landet som står för att alla ska behandlas lika är oerhört. På Guantánamo har barn, elva år gamla, suttit fängslade i bur. Åtskilliga frigivna fångar vittnar om förnedring och tortyr.

Bevisbörden bör ligga hos den som anklagar, i det här fallet USA, inte hos den anklagade. Principfrågan är viktig här, ingen ska kunna straffas utan rättegång. Att USA struntat i såväl FN som de konventioner landet skrivit på är oerhört. FN och EU bör gå samman och ta USA ordentligt i örat. Tillåts USA agera på det här viset finns det inte längre någon substans i de lagar, förordningar och konventioner man har satt upp och då hamnar vi i total rättslöshet.

Följande handlar inte om Gösta Hulténs bok men är ett parallellfall till Mehdi Ghezali. I skrivande stund sitter den svenske medborgaren Dawit Isaac fängslad i Eritrea utan rättegång sedan 2665 dagar. När allas ögon vändes mot USA efter 9/11 fängslades 11 politiker och 10 av den fria pressens ledande journalister, däribland Isaac, och stämplades som landsförrädare. Isaac var reporter och delägare i den oberoende tidningen Setit och kritiserade i tidningen landets brist på demokrati och yttrandefrihet.

Isaac har ingen kontakt med yttervärlden, ingen svensk myndighet eller internationell frivilligorganisation har fått besöka honom. I Sverige bor hans hustru och tre barn.

Dawit Isaac är bara en av många politiska fångar men han är svensk medborgare och Sverige borde agera. Kraftfullt.

Fånge på Guantánamo är en intressant bok på flera sätt. Dels för att det ger läsaren möjlighet att få höra Mehdi Ghezalis berättelse men också för att det ger en insikt och förståelse för vad ett system som Guantánamo betyder. Det handlar inte bara om huruvida de som sitter där är terrorister eller ej, det handlar om rättsystem och rättsäkerhet.

Att boken är skriven ur Gösta Hulténs perspektiv gör den bredare. Han hymlar heller inte med sina åsikter, vilket är bra. Jag uppskattar särskilt bakgrunden till konflikten i Afghanistan som är lätt att ta till sig och förstå samtidigt som den får med allt väsentligt. En del upprepningar känns onödiga, många upplever jag som rent redaktionella missar, för berättelsen och boken vinner ingenting på dem.

Jag saknar om möjligt bilder, även om jag vet att de som finns från Guantánamo är strängt censurerade. Det hade också varit intressant att få höra andras åsikter och tankar men då hade det blivit en annan bok. Den här har trots allt undertexten "Mehdi Ghezali berättar".