Geim av Anders de la Motte

[geim] av Anders de la Motte (2010) och den version jag läst är utgiven på Pocketförlaget 2011.

Anders de la Motte har varit säkerhetschef på ett internationellt it-företag och f.d. polis - numer är han författare på heltid. Böckerna säljs hela tiden till nya länder och SF har köpt filmrättigheterna till [geim]. Boken fick också Svenska Deckarakademins pris för Årets Debut.



Bokens omslag är galet snyggt.


HP åker tåg och hittar en telefon. Det kommer sms till mobilen som frågar "wanna play a game?" Ja det kommer faktiskt ett sms som vänder sig direkt till honom, med hans namn. Övertygad om att det är en kompis som driver med honom går han med på att spela - och får ett uppdrag.
Uppdragen blir svårare och svårare men HP får feedback via en sida där folk kommenterar hans insats och han själv kan se sig själv ur olika vinklar och peppad av detta fortsätter HP spela.

Det andra spåret i boken bärs av Rebecka Normén som är säpo-polis och sanslöst kontrollerad - men bär på mörka hemligheter. Någon vet dessutom vad det är som gömmer sig i hennes förflutna och verkar vara beredd att gå ut med det.
HP och Rebeckas liv är tätt sammanlänkande då de är syskon och Rebecka fått rädda upp HP´s trassel om och om igen. Men är det alltid Rebecka som räddar HP?
Rebecka och Hp dras djupare och djupare in i Spelets intriger och frågan är vem som spelar med vem.

HP (vars initialer hela tiden får mig att tänka på Harry Potter) är odräglig och hopplös och har i [geim] inte många drag som får mig som läsare att gilla honom alls vilket dessutom gör att jag förlorar intresset för honom. Jag bryr mig inte hur det går för honom. Samma sak med hans syster Rebecka - den totala motsatsen till HP. Hon är så platt beskriven att jag vill slita ut henne från sidorna i boken!
Bästa karaktären den konverterade vännen Mange - som är den minst platt beskrivna och därmed den mest intressante.

I övrigt då? Till att börja med stör jag mig på språket - dialogen. Det kan vara att det är skrivet, det gör sig kanske bättre som film eller som ljudbok men jag försöker höra stockholmskan i mitt huvud när jag läser och det stämmer inte. Det haltar. Jag kanske rör mig i fel kretsar. Vidare så är boken så full av filmcitat att jag ett tag funderar på om författaren antingen är sponsrad av IMDB.com eller kommer bli stämd av något av filmbolagen! Hela boken är skriven för att kunna bli ett filmmanus - vilket den också blir - men jag vill läsa en bok när jag läser, inte något annat. Det finns fler böcker som lider av samma sak och fler än jag jämför Geim med Jens Lapidus Snabba cash. De är onekligen väldigt lika i stilen.

Jag har haft förmånen att få träffa författaren live - mitt ex av [buzz] är signerat "till Christinas bokhylla" vilket är sanslös humor - alla som sett mina bokhyllor förstår skämtet, ska nog lägga upp bilder här.
När Anders de la Motte pratade och berättade gjorde han vad många gör när de sitter anonyma i chattrum och skriver sig snygga. Anders pratar sina böcker snygga - han gör dem intressanta genom att berätta hur han tänker. Tankarna bakom - tanken på vad vi gör för ett "gilla" på facebook och hur långt det kan driva oss är kittlande. Hur långt skulle du gå? Vilka kickar får dig att gå igång? Vad är det som gör att folk lägger ut sina liv på Facebook - och i bloggar - eller kliver in i Big Brotherhus?
Tanken på övervakningssamhället, Storebror ser dig - fast Storebror är inte den du tror det är... Hur övervakade är vi och av vem? Är någon den de utger sig för att vara? Vilken bild av en person kan vi lita på?

Det är det här som gör att jag vill läsa även den sista delen, [bubble] som kommer snart. Läs en intervju av Anders de la Motte innan du läser boken, exempelvis Dn´s eller Deckarhusets men han är bättre live.

Historien bakom, det som sitter kvar när boken är slut som gör uppföljaren värd att läsa och också varför jag faktiskt vill läsa om Geim. Ja, jag vill läsa om den, fast jag egentligen inte gillar någon av huvudpersonerna och stör mig på språket. Jag vill se vad jag missade när jag läste första gången.
Jag har förstått att man antingen tycker boken är toppen eller så gillar man den inte alls. Jag håller inte med. Jag gillar inte boken - som bok. Däremot gillar jag berättelsen den förmedlar, känslan som finns kvar. Jag vill ha böcker som stannar, som får mig att fundera. Jag tror att om man är ute efter ren underhållning så kan man välja att se boken som sådan och då förstår jag om man hamnar i svart/vitt-läge och älskar eller förkastar men ser man bakom orden och hittar berättelsen kommer man djupare och då spelar de störande momenten mindre roll - fast visst är det märkligt att kalla huvudpersonerna i en bok för "störande moment för berättelsen"!?




Baksidan av boken - lysande grepp att inte ha någon baksidestext - den finner man istället på insidan av pärmen.