Tusen gånger starkare - Christina Herrström

Tusen gånger starkare är skriven av Christina Herrström 2006. Jag har läst Månpockets upplaga från 2011 med extramaterial från filmen.
Christina Herrström har förutom exempelvis TV-serierna Ebba & Didrik (böcker från början) och Glappet skrivit bland annat Den hungriga prinsessan (2005).

Tusen gånger starkare nominerades till Augustpriset som bästa svenska ungdomsbok 2006 och blev filmad 2010. Lite kul för en politiker är också att se att Centerkvinnorna gett Herrström sitt "årets brytare-pris" för boken och filmen.




Boken är skriven i jag-prespektiv, från femtonåriga Signes synvinkel. Vad händer i en helt vanlig högstadieklass när det kommer en ny elev som inte följer de vanliga sociala koderna? Vad händer när tjejerna tar plats på samma sätt som killarna?
Sagas ankomst till klassen förändrar den invanda dynamiken och ställer allting på sin spets. Tusen gånger starkare säger titeln men Saga är bara jämlik. Allt det som Signe tyst inom sig reflekterat kring sätter Saga ord på. Det är inte rättvist att det är tjejerna som ska städa undan efter bildlektionen, det är inte ok att det alltid är bollspel på idrotten.

Saga är något av en superhjälte med sin verbala förmåga. Hon dimper ner i klassen, obunden och fri, ingen har några tidigare minnen av henne och hon kan själv forma vem hon vill vara. Lärarna uppmuntrar henne att hjälpa tjejerna att ta plats men upptäcker snart vilket "monster" de skapat då alla invanda mönster ställs på ändå.

Tusen gånger starkare är en viktig bok och absolut en jag skulle ha i klassrummet och tipsa mina elever att läsa. Det är också en fantastisk bok att ta avstamp i för diskussioner - ser det ut så här? Har vi det så här i vårt klassrum?
Det sorgliga är att svaret för det mesta är ja. Jag känner själv igen mig i lärarnas beteende och skäms över det. Jag känner dock också igen mig i Saga och Signe och flera av de andra eleverna. Den ende jag inte kan relatera till är nog Mimi och henne gäng för särskilt cool har jag aldrig varit...

Jag tror å andra sidan inte jag skulle ha boken som läsprojekt i en klass för det tar ett tag att komma in i den - det är mer en tankeställare än en ungdomsbok. Då fungerar filmen faktiskt bättre. Däremot skulle jag kunna tänka mig att använda vissa avsnitt i boken för läsning och diskussion. Boken har brister så som Sagas "superhjältighet" och sterotyperna - lärare och elever är ganska platt beskrivna och utifrån mallar. Å andra sidan är det också bokens styrka då den så tydligt har en agenda. Christina Herrström har inte skrivit en bok för hängmattan, hon har skrivit en bok för lärarrummet och köksbordet. Den ska diskuteras och omvandlas till var och ens verklighet, inte bara läsas och glömmas.
Det sociala spelet och koderna är något Christina Herrström behärskar och kan förmedla - det syntes i både Glappet och Ebba & Didrik. Skämskudden åker fram emellanåt och inte på grund av att innehållet är dåligt utan för att det är för nära verkligheten. Det finns inget rosenskimrande att gömma sig bakom utan bara rå, klar och kall verklighet.

Saga är som sagt en superhjälte och kommer också ur situationen som sådan som en superhjälte. När allting går åt pipsvängen "räddas" hon av ett barnhem i Afrika som hennes pappa ska bygga upp. Tjoff - så är Saga borta och kvar är Signe och resten av klassen som ska försöka komma vidare och framåt. Mycket blir också status quo - den som man ser förändras är Signe. Eller gör hon det egentligen? Signe beskriver sig själv som hon var när hon var yngre. När hon skrattade högt, sjöng och lekte. Saga plockar fram den Signe som funnits där hela tiden men inte vågat ta plats. Hon tar fortfarande inte plats, hon är fortfarande blyg och rädd "Men jag blev mindre sårbar" (s 210). Hon har ett mål och en plan. Hon vågar åtminstone inför sig själv vara den hon är och det är inte det sämsta.