Vingklippt - Elisabeth Hermon, Stefan Lundström

Vingklippt är utgiven av Blue Media AB 2008 och skriven av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström. Stefan Lundström är delägare i Blue Publishing och var tidigare bland annat frilansjournalist.

Vingklippt handlar om Elisabeth Hermon och hur hon blev krossad - psykiskt, ekonomiskt, yrkesmässigt... - av Liza Marklunds artikelserie om stiftelsen Trossen som Elisabeth byggt upp för att hjälpa utsatta människor i behov av stöd. Eftersom hon själv blivit misshandlad, våldtagen, hotat och förföljd kunde hon förstå och sätta sig in i den hjälplöshet och skräck kvinnorna (Elisabeth hjälpte även män, men det var främst kvinnor med eller utan barn som bodde på Trossen) kände. Hon hjälpte till med boende - både i det akuta skedet hos Trossen och sedan ett permanent, eget boende -, kontakt och stöd vid möten med socialtjänst, polis och andra myndigheter, hjälp med skydd i form av kvarskrivning, spärrmarkeringar, kontakt med de skolor barnen i de skyddade familjerna skulle gå i, hjälp med psykologkontakt samt mycket mer.

Trossen arbetade enbart på uppdrag av socialtjänsen och det var också dit fakturorna gick. Som mest arbetade nio personer i verksamheten men när Elisabeth var mammaledig drog man ner på antalet nya uppdrag och fick säga upp övertalig personal. Kvar blev då Elisabeth, hennes mamma och syster. Strax innan hade stiftelsen köpt ett nytt, större hus och tanken var att antalet anställda skulle öka igen då man kommit igång i det nya huset och Elisabeth kommit tillbaka på heltid.

Så blev det inte.

Innan flytten till det nya huset var klar kom Mia Eriksson till Trossen. Mia Eriksson är känd från böckerna Gömda och Asyl som hon skrivit med Liza Marklund, samt tre böcker hon givit ut på egen hand. Mia sa sig vara i stort behov av skydd och hjälp och trots att socialtjänsten avslagit hennes ansökan om att få komma till Trossen lät Elisabeth henne flytta in med sin familj i det nya huset, som ju i övrigt stod tomt, gratis.

Mia gav sken av att vilja hjälpa till med arbetet i stiftelsen och Elisabeth lät henne vara med där så var möjligt. Mia engagerade sin syster när akut behov av bostad uppstod för en kvinna och var också med som stödperson.

Efter att Mia varit ett antal månader på Trossen sa hon sig ha ordnat boende utomlands och gav sig av från Trossen med kramar och tack för hjälpen. Med sig tog hon tre journaler samt nyckeln till det nya huset och lämnade inte tillbaka detta trots påstötningar från Elisabeth och övriga i stiftelsen. Strax efter detta skrev Expressen på flera uppslag om "Ängeln som lurar mordhotade kvinnor". Elisabeth namngavs med för- och efternamn, adress och personnummer och de skyddade adresserna avslöjades. Artiklarna, skrivna av Liza Marklund, påstod att Elisabeth inte hjälpte kvinnorna utan bara tog betalt och att hon även hotat att avslöja deras tillflyktsort för deras förföljare.
I samma veva kom kronofogdemyndigheten och skattemyndigheten på razzia i huset. Enligt uppgift skulle stiftelsen sakna bokföring, vilket givetvis visade sig vara falskt. Elisabeth kunde efter att de tagit sig till det gamla huset visa bokföringen för såväl det ingående året som de tidigare. Elisabeth anklagades även för att leva i ett skenäktenskap och ha mörkat inkomster och tillgångar.

Trots att Elisabeth friades helt och förundersökningen las ner var hon redan stämplad. Folk igen henne på stan och hon fick utstå såväl hot som skymford, hon blev nekade hyreskontrakt, hon blev kort sagt en paria. Hennes skyddade identitet var nu röjd vilket gjorde att hon åter fick hotfulla telefonsamtal och även blev utsatt för rent fysiska hot och övergrepp.

Varken hennes man eller pappa orkade med. Pappan började dricka efter tjugo år som nykter alkoholist och föräldrarna skilde sig. Hennes mamma blev trakasserad och Elisabeth själv föll ner i ett djupt, svart hål.

Idag lever Elisabeth ensam med sin dotter och lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Hon arbetar några dagar i veckan med kredit- och inkassohandläggningar. Trots att Elisabeth som sagt helt frikändes; "Gjord utredning ger inte belägg för att Elisabeth Lönnberg Hermon förfarit bedrägligt med sin verksamhet i stiftelsen Trossen. Förundersökningen skall därför nedläggas." har Expressen inte bett om ursäkt och Liza Marklund gav heller aldrig ut någon dementi. För alla som läste Expressen är Elisabeth fortfarande skyldig.

Om Mia - sanningen om Gömda gav mig en dålig smak i munnen mår jag illa nu. Jag hade egentligen tänkt skriva det här redan i går men klarade inte av det. Jag har sällan blivit så upprörd över en bok. Hur Liza Marklund kunnat klara sig från det här i alla år är mer än vad jag begriper och hur hon kan leva med sig själv förstår jag inte heller.

Inte nog med att Eliasabeth Hermons liv slogs i spillror, den fullt fungerande Trossen försvann. Elisabeth var då lika gammal som jag är nu och jag kan bra föreställa mig hur mycket jobb och själ hon lade ner på stiftelsen. Hon arbetade dygnet runt, med mer eller mindre ständig jour, för att hjälpa hotade och misshandlade kvinnor och det hon gjorde fungerade. Efter Liza Marklunds artiklar fanns ingenting kvar.

Mia -sanningen om Gömda är ett fruktansvärt avslöjande men det här är nog snäppet värre. Att Mia-historien känns mer angelägen beror nog snarast på att var och varannan bokhylla kan ståta med ett exemplar av Gömda. Elisabeth Hermons historia kände jag inte till innan detta.

Liza Marklunds uttalande när Eliasbeth blivit frikänd "något måste hon väl ändå ha gjort" känns som själva essensen i vad Marklund gör. Det är inte en höna av en fjäder, det är en höna av ett sandkorn som hönans mormorsmor eventuellt passerade förbi på hundra meters håll en mörk natt då det var sju tisdagar i veckan. Fantasi har hon i alla fall begåvats med och efter vad det verkar en fullständigt samvetslös kropp. Frågan väcks hur många andra Marklund trampat på, hur många andra som fått löpa gatlopp i hennes krönikor och debattinlägg.
Det här är för övrigt en intressant krönika i sammanhanget:
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.638269/journalister-ska-inte-kunna-komma-undan
Inte nog med att hon skrev artikelserien. Boken Paradiset handlar om Trossen och i Asyl upprepas historien igen. Hon vägrar helt enkelt inse att Eliasabeth är frikänd.

Mia Eriksson kan heller inte ha många friska fläckar och det är för mig en fullständig gåta varför hon handlade som hon gjorde. I vilket mörkt hörn i hennes luddiga hjärna rann den här idén upp? Gåtan Mia Eriksson blir bara större i och med Vingklippt men sympatikänslorna som väcktes vid läsningen av Gömda ligger långt under noll.

Något förlorar boken på att kallas dokumentärroman, särskilt efter de senaste månadernas skrivande om huruvida Gömda och Asyl är romaner, sanna böcker eller just dokumentärromaner. Efter att följt diskussionerna skulle jag säga att ordet dokumentärroman numer får anses vara vedertaget även om det är en oxymoron. Fungerar jätteliten fungerar väl dokumentärroman också. Dock ska det hela då vara just dokumentärt och inte, som i fallet Gömda, rent påhitt. Redan Moberg - och förmodligen andra innan det - använde ordet "dokumentärroman".

Jag gör ett tillägg här 14/1 -08 Redan Moberg - och förmodligen andra innan det - använde ordet "dokumentärroman". Moberg gör det om sin Utvandrar-svit och ingen skulle väl fundera på att försöka hitta Karl Oskar och Kristina, utan de är romanfigurer, liksom övriga personer, dialoger och annat. Däremot är det en skildring över hur många svenskar hade det under mitten av artonhundratalet och hur utvandringen gick till. Problemet med Gömda är att Mia och Mannen med de svarta ögonen finns i verkligheten. Karl Oskar har aldrig gett några intervjuer...

Jag önskar att Vingklippt lyfts upp på agendan och diskuteras och debatteras. "Det värsta medieövergrepp jag sett under hela min yrkeskarriär" säger Leif Silbersky, Eliasbeths advokat. Jag skulle vilja säga det samma, men byta ut yrkeskarriär mot liv. Jag har aldrig - och hoppas jag aldrig kommer göra igen - sett någonting liknande. Jag hoppas innerligt att debatten lyfts upp på så hög nivå att Liza Marklund måste bemöta den, att tigandet inte längre fungerar. Jag hoppas också att Marklunds journalistkollegor tar sig en ordentligt titt på hur hon tagit sig fram. Någonstans måste det ta stopp. Det räcker nu. Det måste ta slut här.

Till Elisabeth Hermon kan jag bara sända mina varmaste lyckönskningar med ditt fortsatta liv och tack för att du orkade skriva Vingklippt. Jag lånade boken av min mamma, men den här vill jag ha i min bokhylla. Fem kronor av varje såld bok gå till forskning om PTSD, och jag vill stödja både det och Elisabeth.

Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson

Monica Antonsson är en frilansjournalist som bland annat skrivit för Allas Veckotidning och Året Runt. Hon gick ut journalisthögskolan 1989 och har förutom att skriva för veckopressen bland annat arbetat för (och skrivit om) Tjernobyl och dess barn.

Läs vidare på http://monicaantonsson.blogspot.com/

Efter en artikel 2006 om Mia Eriksson (huvudperson och medförfattare till böckerna Gömda och Asyl samt Mias systrar, Mias hemlighet och Emma - Mias dotter) blev Monica Antonsson (i fortsättningen kallad MA) uppringd av Levi Hjortsberg som ville ha ett slut på alla lögner och skandalskriverier. Han hävdade att han var pappa till Mias äldste son, Michael. MA började nysta och följa Mias spår och fick fram en helt annan historia än den som presenteras i Gömda och Asyl. Resultatet blev boken Mia - Sanningen om Gömda.

I boken får de flesta runt Mia komma till tals - hennes son med familj, Osama - "mannen med de svarta/mörka ögonen" - Lena, i Gömda kallad Helena, prästen i Oxelösund, de som ägt/jobbat på de ställen där Mia bott under tiden i Gömda, kommunpolitikern Göte Persson, socialsekreteraren Eva Hedlund med fler. MA redovisar domar från tingsrätt, länsätt och kammarrätten. Osamas belastningsegister finns med liksom handlingar från socialförvaltningen.

Bilden som tonar fram är tragisk i flera avseenden. Dels eftersom böckerna Mia skrivit så uppenbart inte stämmer, dels eftersom så många fått lida på grund av böckerna. Tragisk eftersom så många, inklusiva Mia själv, inte farit väl, tragisk då det som egentligen hänt gällande våld och hot i propotion till våldet i Gömda inte känns så farligt...

Mia har blivit utsatt för våld. Osama har slagit Mia och blivit dömd för det. Han har även hotat henne. Detta i sig borde räcka för att väcka sympati för Mia och avsky inför Osama men eftersom hon brett på så in i vassen tjockt i sina böcker blir det istället tvärt om. Jag vill dock inte påstå att jag "tycker om" Osama. Må så vara att domarna ligger många år tillbaka men jag upplever inte att han står för vad han gjort. Först när han blir presenterad för bevis och påställd av MA bekäftar han det som står i domarna och det som andra vittnat om. Det gör att jag funderar på hur mycket som han inte säger.

Det samma gäller Levi som är väl överslätande när det gäller Osamas förehavanden. Ett hot är ett hot och det är mottagarens upplevelse av händelsen som får anses vara viktig, inte vad den som uttalar hotet tycker att den menade. Här står dessutom ord mot ord, och hur man än vrider på det hela är det endast en subjektiv syn på sanningen man kan få.

Ordet "sanning" är annars det som stannar kvar hos mig. Gömda och Asyl lanserades som sanna berättelser men inte ens om man se det som Mias subjektiva syn på vad som utspelat sig kan de kallas sanna. Allt för mycket skiljer sig från verkligheten, även om man bortser från förändringar av namn och platser för att förhindra identifikation.
Tystnaden i media gällande MA´s bok är skämmande och vore det inte för bloggosfären skulle detta med lätthet kunnat tigas ihjäl.

Vad är det då som är så hemskt med att Gömda och Asyl inte är sanna? Ja, till att börja med att de fått epitetet sanna, sedan hur de har hanterats av media och politiker under åren. Lägg där till hur exempelvis araber och muslimer framställs - som en sorts maffia vilka haft en hel svensk småstad i sitt grepp under sent åttiotal, början av nittotal. Enligt Ma´s bok har de boende i staden utan problem kunnat identifiera Mia i Gömda och därmed även förstått vilka de andra är i böckerna. Att detta inte kan ha varit roligt för de drabbade är inte svårt att förstå.

Förutom detta framställs Sverige som helt undermåligt då det gäller att skydda de som utsätts för våld och hot. Hur det är med den saken kan jag inte svara på, men enligt vad som framkommer i MA´s bok fick Mia med familj hjälp och stöd. Att en del av det stödet kommer från en egenmäktigt förfarande kommunpolitiker upprör mig. Inte att han ansett att familjen behövt hjälp - han har helt enkelt gått på vad Mia sagt, liksom många andra - utan hans, som sagt, egenmäktiga förfarande. Att bevilja bidrag utan att ha mandat, utan att ta upp det i nämnden, är fel. Så ska det inte gå till, för i så fall urvattnats demokratin. Att han sedan talar om vad han gjort och uppenbarligen inte är orolig för att bli granskad förvånar mig ytterligare. Det faktum att han sedan boken kommit ut fortfarande kan sitta på de poster han har utan att någon höjer på ögonbrynen gör mig heligt förbannad. Någon bör kika i Göte Erikssons mjölpåse...

Mia - Sanningen om Gömda lämnar mig med en dålig smak i munnen. Jag lider med de drabbade, främst Michael, Mias äldste son. MA´s bok är ingen sensations-skvaller-bok, utan en redogörelse för vad som egentligen står i de papper som finns och därtill långa avsnitt från intervjuer med olika personer. Få slutsatser är dragna. De för läsaren själv göra, även om det inte är svårt att se åt vilket håll det är meningen att vi ska luta.

De ringar på vattnet som trots allt blivit efter MA´s bok ger mig också dålig smak eftersom det skvalpar på tok för lite. Liza Marklunds och Piratförlagets märkliga tystnad och ännu märkligare uttalanden, Mias anmälan mot MA och gammelmedias nonchalans är obehaglig, minst sagt.