Normalt? - David Eberhard

Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser av David Eberhard, utgiven av Pocketförlaget 2012 (ISBN 978-91-86675-48-6).



David Eberhard är psykiatern som lyckas skriva så att vem som helst förstår. Han skriver dessutom ganska provocerande - i boken I trygghetsnarkomanernas land (2006) förklarade han varför han tycker att det är idiotiskt med hjälmtvång när barn under femton år cyklar vilket rörde upp en del känslor.
Hans andra bok heter Ingen tar skit i de lättkränktas land (2009).

Jag är väldigt förtjust i David Eberhards böcker. Jag älskar att han sätter fingret på självklarheter, att han provocerar, ifrågasätter och ibland helt enkelt idiotförklarar. I Normalt? resonerar han kring vad som är sjukt och vad som är friskt, vad som är psykiatrins uppgift och vad som är upp till den enskilde individen och han ger en klar och tydlig bild över olika diagnoser och tillstånd.

En av många intressanta saker som tas upp är den nollvision som regeringen antog 2008. Nollvisionen går "helt enkelt" ut på att ingen ska ta sitt liv. Det låter ju bra. Eller? Går det att uppnå en nollvision överhuvudtaget? Vad innebär nollvisionen? Från 2008 är det obligatoriskt att anmäla självmord som sker i anslutning till vård. Det låter ju också bra. Problemet är att ansvarsfrågan plötsligt blir det primära. Eberhard påpekar att inläggning tenderar att öka självmordsgraden och då tycker man ju att färre borde läggas in, inte fler. Å andra sidan så är det så att om någon som sökt hjälp begår självmord så är psykiatrin ansvarig. Med andra ord lägger man in folk för att kunna hålla koll på dem - mot bättre vetande! Istället för att fokusera på att antalet självmord minskat med nästan hälften och att psykiatrin gjort enorma framsteg - de mediciner som ges vid egentlig depression räddar liv! - så kommer en massa politiskt tyckande in i det hela och faktiskt ställer till det. Lita på professionen!

Något annat kontroversiellt som Eberhard tar upp är alla diagnoser som man använder för att sätta etiketter på folk. Han skriver "Antalet diagnoser förökar sig historiskt genom delning och så kommer ske tills man på allvar inför diagnoser som är kopplade till orsak istället för ansamling av olika symtom. (s. 261) Han kritiserar diagnosmanualen DSM IV som använda idag där man fokuserar på just symptom vilket gör att patienter kan få en väldig massa diagnoer - istället för att titta på vad som orsakar alla dessa symptom. "En patient får fem olika diagnoser samtidigt. Sutsatsen blir att syndromen tappar i värde. Om en patient samtidigt uppfyller kriterier för adhd, schizofreni och bipolär sjuk som samt dessutom missbrukar amfetamin bör man ställa sig frågan vad som är hönan och vad som är ägget. Inte bara acceptera att vederbörande har alla diagnoserna och sedan försöka behandla dem var för sig. (s. 260f)
Just diagnoser diskuteras ju ofta, inte minst i skolan. Ibland verkar det som om folk tror att en diagnos löser alla problem - det är ju bara det att två barn med adhd inte fungerar likadant. Precis som du och jag inte mår likadant eller behöver samma behandling bara för att vi båda råkar vara förkylda.


Är alla som anser sig sjuka verkligen sjuka? Är det en rättighet att bli sjukskriven bara för att man vill det? Vem ska avgöra - du, läkaren eller försäkringskassan? Eberhard problematiserar och tycker till.

Att just psykisk ohälsa ses på ett helt annat sätt än mer kroppsrelaterade sjukdomar påpekas flera gånger. Få skulle ställa en läkare ansvarig för att en patient med obotlig cancer dör men när det kommer till psykiatrin kräver vi nollvision. Alla ska botas. Inte heller skulle politiker lägga sig i vilken cancerbehandling som är bäst genom att "tycka" en massa saker men inom psykiatrin är det fritt fram.

En väldigt bra bok, på många sätt. Visst blir den emellanåt lite väl kategorisk men det uppfattar jag som en poäng från Eberhard. Att han sett många Woody Allen-filmer står också klart...
Jag tycker att fler borde läsa Normalt? då psykiska sjukdomar fortfarande göms bakom en massa hysch-hysch. Jag kan utan problem berätta att farmor har en hjärntumör men berättar jag att hon är bipolär backar folk. Psykoser på grund av missbruk kan vi hantera att folk får men inte "bara" för att de är sjuka.


Ett omfattande index i slutet gör att det är lätt att slå och leta i boken om det är något särskilt man är intresserad av. Den är så lättläst och tillgänglig att pärm-till-pärm-läsandet är närmast självklart men i efterhand är det väldigt bra att kunna leta och slå upp.

David Eberhard skriver i Normal? om den konststudent som lät sig bli inlagd och bältad - en händelse han var med och debatterade när det skedde. Här är en artikel på Newsmill där han tar upp det - och lite till.

Nu ska jag läsa om Ingen tar skit i de lättkränktas land. Får se om den dyker upp här så småningom.