Appetite for destruction - Sex, droger & Guns N´ Roses är skriven av Steven Adler, trummis i originaluppsättningen av bandet, tillsammans med Lawrence J. Spagnola och utgiven 2010. Originaltiteln My Appetite for Destruction - Sex, Drugs & Guns N´ Roses. Jag har läst pocketupplagan från 2012, utgiven på Pocketförlaget.
Bandmedlemmarna i GnR radar upp sig och skriver om tiden som världens då hetaste rockband, vägen dit och tiden efter. Slash har skrivit sin version (kanske ska skriva om den någon gång, den är läst och står i bokhyllan) och Duff McKagan har sin (den har jag däremot inte läst. Än.) Jag har också läst Welcome to the Jungle : legenden om Guns N' Roses av Stephen Davis - en bok där det märks att ingen av bandmedlemmarna är med och som dessutom är uselt översatt - kommer kanske också dyka upp här så småningom. Den version alla väntar på är givetvis Axl Roses och jag tror nog den kommer - men inte än. Det är intressant att ha de andra böckerna i bagaget när man läser Adlers bok för många historier är lika - näst intill identiska - andra bara ur en annan synvinkel och ytterligare andra helt och totalt en annan historia.
Steven Adler har onekligen valt rätt titel på sin bok - även om flera av GnR låter hade kunnat passa in på hans destruktiva liv. Han beskriver i boken hur han redan som barn var "en vild, galen och jävligt strulig unge, född motvals." (s 16) och sprakades ut hemifrån som elvaåring. Han bodde sedan delvis hemma hos sin mormor men sparkades ut därifrån med jämna mellanrum. I samma veva började han röka på och bestämde sig för att bli rockstjärna. I skolan träffade han Saul Hudson som så småningom skulle bli känd som Slash och de började spela - Slash på gitarr, Adler på trummor.
Så småningom bildas då bandet som mer eller mindre vände upp och ner på rockvärlden.
Det går inte att ta miste på Adlers passion för bandet, för musiken, för att stå på scenen. Alla som sett GnR - ta vilken video som helst - vet att Adler ständigt hade ett stort leende i ansiktet bakom trummorna och det leendet finns med i boken. Gång på gång återkommer han till hur mycket han älskar grabbarna och bandet och han inte bara låter insinuera utan skriver i klartext att han fortfarande hoppas på en återförening. Hans sätt att skriva om Slash är också väldigt fint och med en genuin känsla.
Något annat som också är med hela tiden är bitterheten över att ha blivit sparkad. Ja, nu är ju alla utom Axl Rose borta från GnR men Adler rök först. Läser man Slash version berodde det på att han tappade kontrollen, blev mer och mer beroende av droger och helt enkelt inte var pålitlig längre. Adler själv menar att han visserligen tog på tok för mycket droger men att grunden till att han blev bortplockad mer berodde på att Axl och han inte drog jämt - eller snarare, att Adler var den ende som vågade säga ifrån när Axl förvandlades till en diva. Även här är det Slash som framkallar mest känslor - sveket från barndomsvännen är det Adler tar hårdast och trots att just Slash återkommer många år senare för att få Adler på fötter lyser stora stycken i boken av stora VARFÖR. Varför ställde sig inte Slash på Adlers sida mot Axl, varför lät vännen honom skriva på kontraktet där han avsade sig alla rättigheter, varför lät Slash Adler falla? Svaret för oss utanför ter sig kanske tydligt - Slash själv satt hårt fast i drogernas grepp. Det är svårt att veta hur mycket Slash och övriga i bandet gjorde för att rädda upp situationen innan det gick så långt att man gjorde sig av med Adler.
Många ord går åt till att beskriva hur fantastiskt mycket sex Adler - och de övriga - haft och hur enkelt det var. Låten Its so easy handlar om just det och stämmer Adlers minnesbilder - och de är onekligen väldigt lika exempelvis Slash - så är det tur att GnR var stora före HIV och AIDS bred ut sig... De för inte historien framåt utan känns som något som ska finnas med i en bok om en rockstjärna - lite som titeln antyder.
Mina favoritdelar i boken handlar om musiken och hur det växte fram, vad låtarna handlade om och hur allting vävdes ihop. En av de saker som gjorde GnR så stora var deras texter som förutom att vara ganska roliga emellanåt (I use to love her, but I had to kill her...) också beskrev bandets - och då framför allt Axls, som ju skrev texterna - tillvaro.
Att följa Steven Adlers väg ner till botten är jobbigt. Det är skitigt och det är äckligt och samtidigt fascinerande. Gång på gång tar han på sig fullt ansvar samtidigt som en ton av "alla gjorde så, varför skäller alla bara på MIG" finns där. Frågan infinner sig också - hur kan han minnas allting!? Med sin sönderknarkade hjärna, två hjärtattacker och en stroke borde synapserna och allting som har med funktion och minne att göra ha en del svårigheter att samarbeta... Nu är väl ingen så naiv att man tror att en självbiografi är ett stycke ren sanning. Det finns ingenting objektivt i en självbiografi och utan frisera, lägga till och dra ifrån skulle det inte gå att skriva. Att försättsbladet säger att alla händelser är verkliga - inga har hittats på - betyder inte att inte saker och ting förskönats eller för den delen överdrivits. Därmed inte sagt att den inte har ett värde som tidsdokument och som källa.
Ibland låter Adler nästan stolt över sitt missbruk. Att han nu ska vara någorlunda drogfri är toppen men frågan är hur "någorlunda" det är. Han beskriver upprepade tillfällen där han sagt sig vara drogfri men varit långt ifrån så, frågan är om han efter så många år lyckats ta sig ur det eller om det är ytterligare en försköning. Han deltog i Dr Drews realitysåpa där kändisar med drogproblem rehabiliterades i TV och skulle vara med i säsong två men sabbade det hela genom att vara påtänd. Det säger ganska mycket.
Steven Adler tillhör GnR och ska det till en återförening ska han sitta bakom trummorna. Som bok betraktad är den en rolig läsning om man gillar GnR
och vill ha lite mer, eller om man som jag tycker om biografer. Det är dock ingen "måsteläsning" och ingenting jag kommer läsa om men helt ok som hängmatteläsning
.
Baksidan av pocketupplagan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar