Insnärjd - Gena Showalter

Insnärjd av Gena Showalter, originaltitel Intertwined (2009) är utgiven av Harlequin förlag 2012 och är den första delen i serien Intertwined.



Jag läser som sagt de flesta genrer och Harlequin ger ut väldigt mycket böcker som tar en kvart att läsa ut, perfekta på stranden. Jag kan inte påstå att jag har höga förväntningar när jag köper en Harlequinbok men ibland blir jag överraskad. Inte så mycket i det här fallet dock.

Boken handlar om sextonåriga Aden Stone som har fyra mänskliga själar i sitt huvud. De fyra har alltid funnits där och de ratar med Aden - som svarar. Problemet är att ingen annan kan höra dem och Aden därmed blir klassad som galen och har spenderat stor del av sitt liv på institutioner. De fyra själarna har olika talanger - en uppväcker döda vilket gör att Aden får slåss mot zombier när han passerar kyrkogårdar, en kan ta honom på resor i tiden, en ser framtiden och en kan låta Aden ta över andras kroppar.

Känns det inte som lite mycket paranomalt än? Vänta bara.

När boken tar sin början bor Aden i en liten stad hos en man vid namn Dan. Dan har öppnat sitt hem för trasiga killar som behöver någonstans att bo och någon som får dem att uppföra sig och tillsammans med Aden bor där ett antal andra. På en promenad i staden möter Aden Mary Ann, en flicka i hans egen ålder. När han är med henne tystnar själarnas röster i hans huvud, en obeskrivlig lisa för någon som alltid har fyra personer som tjatar, ger goda råd eller bara pratar i sitt huvud.

Genom sina märkliga krafter som Aden har tack vare själarna lyckas Aden övertyga Dan om att han ska få gå i vanlig skola för första gången - Aden har inte bara sitt rykte som galen i ryggsäcken, han är också väldigt våldsam och lättprovocerad och är ofta i slagsmål.

I skolan blir Aden och Mary Ann vänner och snart anslutens sig fler till dem. En varulv. En vampyr. Lite demoner. Några häxor jagar dem. Svartalfer likaså och det är lika bra att passa sig för feerna också. Ja, det spårar ur. Ordentligt.

Grundidén med en ung kille som hör röster i sitt huvud och blir behandlad som galen och farlig är bra. Det hade räckt med det men i spåren efter Twilight - som lyckades blanda vampyrer och varulvar utan att bli fånig - kommer det bok på bok som försöker sig på samma sak, men med lite till. Lite mer varulvar, lite fler vampyrer och gärna lite gudar och häxor för att göra det ännu mer spännande. Problemet är att det inte blir spännande, det blir larvigt.

En del författare verkar vilja visa att de är litterära och har läst massor med grekisk mytologi - eller Shakespeare för den delen, läs t.ex. Järnprinsessan som började som Harlequin-storpocket men nu säljs inbunden. Den serien är snäppet bättre än Insnärjd men fortfarande väldigt mycket Harlequin. Harlequin har å andra sidan ändrat karaktär sedan jag var yngre då alla böcker handlade om kvinnor med stora ögon och män med kraftig haka. Nu är det ganska mycket vampyrer, varulvar och tonåringar - en mix som förmodligen säljer hyfsat bra.
Att peta in så mycket referenser till myter och legender som möjligt har blivit vanligt men där vissa - som böckerna om exempelvis Percy Jackson - lyckas ganska bra misslyckas de flesta. En anledning tror jag är att man så gärna vill hitta en ny, egen förklaring till varför vampyrerna klarar solsken (Gena Showalters vampyrer klarar solsken om de är någorlunda unga) eller huruvida varulvar är födda som hamnskiftare eller om de måste bita någon... Gena Showalters lyckas inte övertyga mig om sin version. Inte blir jag tagen av hennes karaktärer heller, förmodligen för att hon försöker berätta så mycket på en gång. Trots att hon klämmer in så vansinnigt mycket i varje persons liv blir de platta och ganska tråkiga - även om Aden har sina poänger emellanåt.

Harlequinfanan - kärleken, å den kärleken! - hålls högt i boken, så som sig bör. Återigen ser man referenser till framför allt Twilight med kärlek mellan vampyr/människa och varulv/människa men det lyfter aldrig. Det är tonårskärlek, men inte Jellicoe Road-klass.

Språket har sina brister men det är svårt att veta om det är översättningen som gör det - många Harequin-böcker översätts väldigt fort och det är aldrig bra. Jag tror inte det är bara översättningen dock, jag tror att Gena Showalters dels försöker få det att låta som om det är tonåringar som tänker och pratar, dels att den är ganska simpelt skriven.

Rekommenderar jag boken? Ska du åka på semester och vill ha en lättläst bok till flygresan - visst, varför inte. Lämna den sedan på hotellet, brukar finnas små hyllor med böcker som folk lämnat kvar där man kan ta sig en ny för jag tvivlar på att du kommer läsa om den. Låt någon annan ta den med sig till stranden istället.

Kommer jag läsa de övriga delarna? Jag vet inte. Jag borde inte göra det för jag tycker inte att boken är bra men å andra sidan har jag väldigt svårt att släppa när jag väl börjat läsa och den här slutar mer eller mindre mitt i berättelsen. Å andra sidan igen klarade jag utan problem av att inte läsa färdigt House of Night-serien. Läste första två och stod inte ut längre så jag borde kanske blivit varnad för Insnärjd då det är House of Night-författaren Kristin Cast som på baksidan av boken säger "Så fort jag börjat läsa den här boken var jag fast. Otroligt!"
Otroligt var ordet - och det i överförd mening som i "icke troligt".