Förlorad ängel - Becca Fitzpatrick

Förlorad ängel av Becca Fitzpatrick (Crescendo 2010) är utgiven som pocket på Ponto pocket 2012, (ISBN 9789174750782) och är del två i en serie om hittills tre böcker.



Nora är en tonårstjej som är tillsammans med Patch. Patch är dessutom hennes skyddsängel. Noras pappa dog under mystiska omständigheter för lite över ett år sedan och hon försöker ta reda på hur men Patch verkar försöka stoppa henne. Förhållandet mellan Nora och Patch gnisslar och det blir ännu värre när Patch börjar umgås med Noras värsta fiende, Marcie Millar.

Böckerna om Nora har fått lysande omdömen på bloggar och i tidningar och ska tydligen bli film. Någon på Wikipedia spår att böckerna och filmerna kommer bli lika kända som Harry Potter och Twilight-sagan. Det tror inte jag.

Återigen läser jag del två i en serie bara för att jag läst del ett. Dumma jag.

Dels är boken ett sammelsurium av religiösa och mytiska figurer, dels en bok om struliga tonåringar och ingen av delarna skildras särskilt bra eller trovärdigt. Alla änglar - fallna-, ärke-, skydds- och Gud vet vad mer (sic!) och nefilim - odödliga människor med ängelblod i sig (eller ja, alla är inte odödliga, det beror på hur utspätt blodet är), onda och goda... Jag blir trött i huvudet! Jaget i boken, Nora, är dessutom så sanslöst korkad och jobbig att jag upptäcker att jag sitter och himlar med ögonen när jag läser. Jag vet att kärleken är jobbig och att man inte vet in eller ut, att man kastas hit och dit som i en bergochdal-bana men när Nora bråkar med Patch och bryter med honom vill jag bara skrika för det känns så otroligt krystat.

Tjafset mellan Nora och Marcia känns lika krystat - jag klurar inte riktigt ut vad det är som gör Nora så upprörd hela tiden. Vissa saker hon gör upplever jag också som saker som borde ha försvunnit när boken redigerades för det för inte storyn framåt utan krånglar bara till den.

Ja, tonåren är känsliga och småsaker kan bli superstora men jag tycker att Becca Fitzpatricks försök att skriva ut ett tonårsperspektiv misslyckas.

Invändningen kan vara att jag är helt fel målgrupp. Jag är en 33-åriga mamma - ska jag verkligen läsa SF-böcker om tonåringar som är kära i mytiska personer? Ja, för det finns toppenböcker i genren. Jag gillar Twillight och True Blood kan vara riktigt underhållande för att nämna två exempel. Harry Potter tycker jag otroligt mycket om (även om den är lite tråkig att läsa högt - alla böcker - två gånger på raken bara för att barn nummer två råkar vara stor nog just när barn nummer ett är klar med bok sju...). Rent generellt gillar jag SF-böcker och läser väldigt mycket YA. Jag tror säkert Förlorad ängel har sin publik. Uppenbarligen har den det eftersom åtminstone bok ett, Fallen ängel toppar listor runt omkring - och grundstoryn är det inget fel på. Fallen ängel vill bli återupptagen bland de vanliga änglarna, måste utföra ett uppdrag på jorden, blir involverad med mänsklig tjej, kärlek uppstår, änglarna blir förbannade men allting ordnar sig är en helt ok story. Det är klyschorna som stör. En tonårstjej måste vara känslosam och göra slut vid misstanke om att pojkvännen umgås med någon annan. Den fantastiske pojkvännen måste vara mystisk och ogillas av mamma. Bästa kompisen måste vara galen, fnittrig och gå med på vad som helst. Pojkvännen måste göra konstiga saker utan att förklara dem.




Första boken var ok men i jämförelse med bok två var den fantastisk... Så ska det inte vara. Det är alltid svårt att skriva bok nummer två men som jag förstår det var den redan planerad när Fallen ängel gavs ut. Det känns som att Becca Fitzpatrick har på tok för många uppslag och inte kan sortera bland dem.