Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson (Originaltitel: I think I love you 2010) är utgiven av Printz Publishing 2011. (ISBN 978-91-979067-1-5) Lite intressant att det är en av grundarna till förlaget, Pia Printz, som översatt boken.
Petra är en vanlig kvinna som bor i London med sin dotter och sin man. Den dag hennes mamma dör får hon veta att hennes man träffat en ny, yngre kvinna. När Petra går igenom sin mammas garderob hittar hon ett brev i en kartong. I brevet står att läsa att Petra vunnit en träff med David Cassidy, sin stora idol - problemet är bara att det var när hon var tretton år...
En arg Petra bestämmer sig för att det är dags att hämta priset - hon ska träffa David Cassidy!
Boken växlar mellan -70-talets Wales då Petra växte upp och nutid där man får följa Petras väg mot att få möta David Cassidy. Det som hände då, under den stora Cassidy-febern vävs samman med vuxna Petras tankar och känslor. Så händelser i det förflutna påverkar även i nuet.
Alla som någon gång haft en riktig tonårsförälskelse i en idol vet precis hur Petra och hennes närmaste vänner känner sig. Rummen som är tapetserade av affischer - favoriten som får en puss varje kväll - tidningarna som läses tills de går sönder, all information som sugs in, hur trivial den än kan verka vara... Att då, som Petra, få veta att de älskade och avhållna personliga breven i favorittidningen inte alls är skrivna av idolen utan av en man som sitter och hittar på... Jag kan utan problem föreställa mig hur sviken och lurad hon känner sig.
Jag hade aldrig någon riktig sån där idoldyrkan - jag var en hästtjej - men jag försökte febrilt intala mig själv att jag älskade NKOTB över allting annat. Det gick inte så bra, jag hade inte rätta intresset vilket gjorde att jag aldrig lärde mig de där viktiga, små detaljerna. Petra och hennes bästis Sharon kan allt om David Cassidy och när tidningen utlyser en tävling - den ultimata David Cassidy-tävlingen - där priset är att få träffa Cassidy är det helt givet att de ska vara med och lika givet att de har svaren på alla frågor. De har sparat varenda tidning, de har klippböcker och de har sin brinnande kärlek som gör att de minns precis allting om David.
Beskrivningen av hur de tar sig iväg från sin lilla hemstad i Wales för att gå på David Cassidys konsert är fantastiskt väl skriven. Allt från smygandet inför föräldrar som aldrig skulle förstå till paniken och skräcken under konserten när folk blir klämda av andra småflickor som bara vill komma liiiite närmare, för om de bara kommer liiiite närmare så kommer David Cassidy upptäcka just dem och de kommer leva lyckliga i alla sina dagar...
Den trettonåriga Petra är trovärdig. Känslorna av att vilja bli accepterad i gänget och hur man då gör nästan vad som helst för alfahonan - till och med sviker bästisen? - tror jag många känner igen sig i. Du valde de vänner du ville ha därför att du hoppades att du skulle kunna bli som dem och inte som du. För att förbättra din image gjorde du dig själv mer korkad och mindre snäll. Alltmedan månaderna gick började kohandeln för att höra till kännas lite tung. Att du måste stänga av en viktig del av dig själv, bara för att du skulle få följa med på en shoppingtur till stan, inte behöva sitta ensam på lunchen eller för att ha någon att promenera hem med. Nu, mitt bland vänner var du oftare ensammare än du varit innan. Hierarkin hos tjejer var så mycket mer brutal än den hos killar. Killarna slogs om att vinna ute på planen, och därefter duschade de bort ilskan. Tjejerna spelade fulare. För tjejer var det aldrig bara ett spel. (s. 158)
Även den vuxna Petra är tecknad så att jag tror på henne fast min stora favorit är den vuxne Sharon, Petras kompis.
Så här i efterhand inser jag att jag helt förträngt de sidor där man får följa Bill - mannen som skriver de "personliga" breven från David Cassidy - i nutid. Det är inte ett gott betyg och hela den biten hade också kunnat strykas. Den tar mest fokus från berättelsen om Petra och även om man hela tiden förstår var det ska leta så irriterar det.
Andra småsaker som stör är tempusbyten och byte av perspektiv och stundtals blir alla byten mellan trettonåriga Petra, vuxna Petra, unge Bill och vuxne Bill jobbiga. Bortsett från det är det en trevlig feelgood-bok, lite i chic-lit-genren och jag tycker att greppet med intervjun med David Cassidy i slutet är roligt - jag funderar fortfarande på hur mycket i boken som är Allison Pearson egna upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar