Vingklippt - Elisabeth Hermon, Stefan Lundström

Vingklippt är utgiven av Blue Media AB 2008 och skriven av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström. Stefan Lundström är delägare i Blue Publishing och var tidigare bland annat frilansjournalist.

Vingklippt handlar om Elisabeth Hermon och hur hon blev krossad - psykiskt, ekonomiskt, yrkesmässigt... - av Liza Marklunds artikelserie om stiftelsen Trossen som Elisabeth byggt upp för att hjälpa utsatta människor i behov av stöd. Eftersom hon själv blivit misshandlad, våldtagen, hotat och förföljd kunde hon förstå och sätta sig in i den hjälplöshet och skräck kvinnorna (Elisabeth hjälpte även män, men det var främst kvinnor med eller utan barn som bodde på Trossen) kände. Hon hjälpte till med boende - både i det akuta skedet hos Trossen och sedan ett permanent, eget boende -, kontakt och stöd vid möten med socialtjänst, polis och andra myndigheter, hjälp med skydd i form av kvarskrivning, spärrmarkeringar, kontakt med de skolor barnen i de skyddade familjerna skulle gå i, hjälp med psykologkontakt samt mycket mer.

Trossen arbetade enbart på uppdrag av socialtjänsen och det var också dit fakturorna gick. Som mest arbetade nio personer i verksamheten men när Elisabeth var mammaledig drog man ner på antalet nya uppdrag och fick säga upp övertalig personal. Kvar blev då Elisabeth, hennes mamma och syster. Strax innan hade stiftelsen köpt ett nytt, större hus och tanken var att antalet anställda skulle öka igen då man kommit igång i det nya huset och Elisabeth kommit tillbaka på heltid.

Så blev det inte.

Innan flytten till det nya huset var klar kom Mia Eriksson till Trossen. Mia Eriksson är känd från böckerna Gömda och Asyl som hon skrivit med Liza Marklund, samt tre böcker hon givit ut på egen hand. Mia sa sig vara i stort behov av skydd och hjälp och trots att socialtjänsten avslagit hennes ansökan om att få komma till Trossen lät Elisabeth henne flytta in med sin familj i det nya huset, som ju i övrigt stod tomt, gratis.

Mia gav sken av att vilja hjälpa till med arbetet i stiftelsen och Elisabeth lät henne vara med där så var möjligt. Mia engagerade sin syster när akut behov av bostad uppstod för en kvinna och var också med som stödperson.

Efter att Mia varit ett antal månader på Trossen sa hon sig ha ordnat boende utomlands och gav sig av från Trossen med kramar och tack för hjälpen. Med sig tog hon tre journaler samt nyckeln till det nya huset och lämnade inte tillbaka detta trots påstötningar från Elisabeth och övriga i stiftelsen. Strax efter detta skrev Expressen på flera uppslag om "Ängeln som lurar mordhotade kvinnor". Elisabeth namngavs med för- och efternamn, adress och personnummer och de skyddade adresserna avslöjades. Artiklarna, skrivna av Liza Marklund, påstod att Elisabeth inte hjälpte kvinnorna utan bara tog betalt och att hon även hotat att avslöja deras tillflyktsort för deras förföljare.
I samma veva kom kronofogdemyndigheten och skattemyndigheten på razzia i huset. Enligt uppgift skulle stiftelsen sakna bokföring, vilket givetvis visade sig vara falskt. Elisabeth kunde efter att de tagit sig till det gamla huset visa bokföringen för såväl det ingående året som de tidigare. Elisabeth anklagades även för att leva i ett skenäktenskap och ha mörkat inkomster och tillgångar.

Trots att Elisabeth friades helt och förundersökningen las ner var hon redan stämplad. Folk igen henne på stan och hon fick utstå såväl hot som skymford, hon blev nekade hyreskontrakt, hon blev kort sagt en paria. Hennes skyddade identitet var nu röjd vilket gjorde att hon åter fick hotfulla telefonsamtal och även blev utsatt för rent fysiska hot och övergrepp.

Varken hennes man eller pappa orkade med. Pappan började dricka efter tjugo år som nykter alkoholist och föräldrarna skilde sig. Hennes mamma blev trakasserad och Elisabeth själv föll ner i ett djupt, svart hål.

Idag lever Elisabeth ensam med sin dotter och lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Hon arbetar några dagar i veckan med kredit- och inkassohandläggningar. Trots att Elisabeth som sagt helt frikändes; "Gjord utredning ger inte belägg för att Elisabeth Lönnberg Hermon förfarit bedrägligt med sin verksamhet i stiftelsen Trossen. Förundersökningen skall därför nedläggas." har Expressen inte bett om ursäkt och Liza Marklund gav heller aldrig ut någon dementi. För alla som läste Expressen är Elisabeth fortfarande skyldig.

Om Mia - sanningen om Gömda gav mig en dålig smak i munnen mår jag illa nu. Jag hade egentligen tänkt skriva det här redan i går men klarade inte av det. Jag har sällan blivit så upprörd över en bok. Hur Liza Marklund kunnat klara sig från det här i alla år är mer än vad jag begriper och hur hon kan leva med sig själv förstår jag inte heller.

Inte nog med att Eliasabeth Hermons liv slogs i spillror, den fullt fungerande Trossen försvann. Elisabeth var då lika gammal som jag är nu och jag kan bra föreställa mig hur mycket jobb och själ hon lade ner på stiftelsen. Hon arbetade dygnet runt, med mer eller mindre ständig jour, för att hjälpa hotade och misshandlade kvinnor och det hon gjorde fungerade. Efter Liza Marklunds artiklar fanns ingenting kvar.

Mia -sanningen om Gömda är ett fruktansvärt avslöjande men det här är nog snäppet värre. Att Mia-historien känns mer angelägen beror nog snarast på att var och varannan bokhylla kan ståta med ett exemplar av Gömda. Elisabeth Hermons historia kände jag inte till innan detta.

Liza Marklunds uttalande när Eliasbeth blivit frikänd "något måste hon väl ändå ha gjort" känns som själva essensen i vad Marklund gör. Det är inte en höna av en fjäder, det är en höna av ett sandkorn som hönans mormorsmor eventuellt passerade förbi på hundra meters håll en mörk natt då det var sju tisdagar i veckan. Fantasi har hon i alla fall begåvats med och efter vad det verkar en fullständigt samvetslös kropp. Frågan väcks hur många andra Marklund trampat på, hur många andra som fått löpa gatlopp i hennes krönikor och debattinlägg.
Det här är för övrigt en intressant krönika i sammanhanget:
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.638269/journalister-ska-inte-kunna-komma-undan
Inte nog med att hon skrev artikelserien. Boken Paradiset handlar om Trossen och i Asyl upprepas historien igen. Hon vägrar helt enkelt inse att Eliasabeth är frikänd.

Mia Eriksson kan heller inte ha många friska fläckar och det är för mig en fullständig gåta varför hon handlade som hon gjorde. I vilket mörkt hörn i hennes luddiga hjärna rann den här idén upp? Gåtan Mia Eriksson blir bara större i och med Vingklippt men sympatikänslorna som väcktes vid läsningen av Gömda ligger långt under noll.

Något förlorar boken på att kallas dokumentärroman, särskilt efter de senaste månadernas skrivande om huruvida Gömda och Asyl är romaner, sanna böcker eller just dokumentärromaner. Efter att följt diskussionerna skulle jag säga att ordet dokumentärroman numer får anses vara vedertaget även om det är en oxymoron. Fungerar jätteliten fungerar väl dokumentärroman också. Dock ska det hela då vara just dokumentärt och inte, som i fallet Gömda, rent påhitt. Redan Moberg - och förmodligen andra innan det - använde ordet "dokumentärroman".

Jag gör ett tillägg här 14/1 -08 Redan Moberg - och förmodligen andra innan det - använde ordet "dokumentärroman". Moberg gör det om sin Utvandrar-svit och ingen skulle väl fundera på att försöka hitta Karl Oskar och Kristina, utan de är romanfigurer, liksom övriga personer, dialoger och annat. Däremot är det en skildring över hur många svenskar hade det under mitten av artonhundratalet och hur utvandringen gick till. Problemet med Gömda är att Mia och Mannen med de svarta ögonen finns i verkligheten. Karl Oskar har aldrig gett några intervjuer...

Jag önskar att Vingklippt lyfts upp på agendan och diskuteras och debatteras. "Det värsta medieövergrepp jag sett under hela min yrkeskarriär" säger Leif Silbersky, Eliasbeths advokat. Jag skulle vilja säga det samma, men byta ut yrkeskarriär mot liv. Jag har aldrig - och hoppas jag aldrig kommer göra igen - sett någonting liknande. Jag hoppas innerligt att debatten lyfts upp på så hög nivå att Liza Marklund måste bemöta den, att tigandet inte längre fungerar. Jag hoppas också att Marklunds journalistkollegor tar sig en ordentligt titt på hur hon tagit sig fram. Någonstans måste det ta stopp. Det räcker nu. Det måste ta slut här.

Till Elisabeth Hermon kan jag bara sända mina varmaste lyckönskningar med ditt fortsatta liv och tack för att du orkade skriva Vingklippt. Jag lånade boken av min mamma, men den här vill jag ha i min bokhylla. Fem kronor av varje såld bok gå till forskning om PTSD, och jag vill stödja både det och Elisabeth.