Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson

Monica Antonsson är en frilansjournalist som bland annat skrivit för Allas Veckotidning och Året Runt. Hon gick ut journalisthögskolan 1989 och har förutom att skriva för veckopressen bland annat arbetat för (och skrivit om) Tjernobyl och dess barn.

Läs vidare på http://monicaantonsson.blogspot.com/

Efter en artikel 2006 om Mia Eriksson (huvudperson och medförfattare till böckerna Gömda och Asyl samt Mias systrar, Mias hemlighet och Emma - Mias dotter) blev Monica Antonsson (i fortsättningen kallad MA) uppringd av Levi Hjortsberg som ville ha ett slut på alla lögner och skandalskriverier. Han hävdade att han var pappa till Mias äldste son, Michael. MA började nysta och följa Mias spår och fick fram en helt annan historia än den som presenteras i Gömda och Asyl. Resultatet blev boken Mia - Sanningen om Gömda.

I boken får de flesta runt Mia komma till tals - hennes son med familj, Osama - "mannen med de svarta/mörka ögonen" - Lena, i Gömda kallad Helena, prästen i Oxelösund, de som ägt/jobbat på de ställen där Mia bott under tiden i Gömda, kommunpolitikern Göte Persson, socialsekreteraren Eva Hedlund med fler. MA redovisar domar från tingsrätt, länsätt och kammarrätten. Osamas belastningsegister finns med liksom handlingar från socialförvaltningen.

Bilden som tonar fram är tragisk i flera avseenden. Dels eftersom böckerna Mia skrivit så uppenbart inte stämmer, dels eftersom så många fått lida på grund av böckerna. Tragisk eftersom så många, inklusiva Mia själv, inte farit väl, tragisk då det som egentligen hänt gällande våld och hot i propotion till våldet i Gömda inte känns så farligt...

Mia har blivit utsatt för våld. Osama har slagit Mia och blivit dömd för det. Han har även hotat henne. Detta i sig borde räcka för att väcka sympati för Mia och avsky inför Osama men eftersom hon brett på så in i vassen tjockt i sina böcker blir det istället tvärt om. Jag vill dock inte påstå att jag "tycker om" Osama. Må så vara att domarna ligger många år tillbaka men jag upplever inte att han står för vad han gjort. Först när han blir presenterad för bevis och påställd av MA bekäftar han det som står i domarna och det som andra vittnat om. Det gör att jag funderar på hur mycket som han inte säger.

Det samma gäller Levi som är väl överslätande när det gäller Osamas förehavanden. Ett hot är ett hot och det är mottagarens upplevelse av händelsen som får anses vara viktig, inte vad den som uttalar hotet tycker att den menade. Här står dessutom ord mot ord, och hur man än vrider på det hela är det endast en subjektiv syn på sanningen man kan få.

Ordet "sanning" är annars det som stannar kvar hos mig. Gömda och Asyl lanserades som sanna berättelser men inte ens om man se det som Mias subjektiva syn på vad som utspelat sig kan de kallas sanna. Allt för mycket skiljer sig från verkligheten, även om man bortser från förändringar av namn och platser för att förhindra identifikation.
Tystnaden i media gällande MA´s bok är skämmande och vore det inte för bloggosfären skulle detta med lätthet kunnat tigas ihjäl.

Vad är det då som är så hemskt med att Gömda och Asyl inte är sanna? Ja, till att börja med att de fått epitetet sanna, sedan hur de har hanterats av media och politiker under åren. Lägg där till hur exempelvis araber och muslimer framställs - som en sorts maffia vilka haft en hel svensk småstad i sitt grepp under sent åttiotal, början av nittotal. Enligt Ma´s bok har de boende i staden utan problem kunnat identifiera Mia i Gömda och därmed även förstått vilka de andra är i böckerna. Att detta inte kan ha varit roligt för de drabbade är inte svårt att förstå.

Förutom detta framställs Sverige som helt undermåligt då det gäller att skydda de som utsätts för våld och hot. Hur det är med den saken kan jag inte svara på, men enligt vad som framkommer i MA´s bok fick Mia med familj hjälp och stöd. Att en del av det stödet kommer från en egenmäktigt förfarande kommunpolitiker upprör mig. Inte att han ansett att familjen behövt hjälp - han har helt enkelt gått på vad Mia sagt, liksom många andra - utan hans, som sagt, egenmäktiga förfarande. Att bevilja bidrag utan att ha mandat, utan att ta upp det i nämnden, är fel. Så ska det inte gå till, för i så fall urvattnats demokratin. Att han sedan talar om vad han gjort och uppenbarligen inte är orolig för att bli granskad förvånar mig ytterligare. Det faktum att han sedan boken kommit ut fortfarande kan sitta på de poster han har utan att någon höjer på ögonbrynen gör mig heligt förbannad. Någon bör kika i Göte Erikssons mjölpåse...

Mia - Sanningen om Gömda lämnar mig med en dålig smak i munnen. Jag lider med de drabbade, främst Michael, Mias äldste son. MA´s bok är ingen sensations-skvaller-bok, utan en redogörelse för vad som egentligen står i de papper som finns och därtill långa avsnitt från intervjuer med olika personer. Få slutsatser är dragna. De för läsaren själv göra, även om det inte är svårt att se åt vilket håll det är meningen att vi ska luta.

De ringar på vattnet som trots allt blivit efter MA´s bok ger mig också dålig smak eftersom det skvalpar på tok för lite. Liza Marklunds och Piratförlagets märkliga tystnad och ännu märkligare uttalanden, Mias anmälan mot MA och gammelmedias nonchalans är obehaglig, minst sagt.