Jellicoe Road av Melina Marchetta är skriven 2006. Utgiven på X Publishing 2012. Melina Marchetta har skrivit en rad ungdomsböcker som kommit på många språk men tyvärr är inte särskilt många översatt till just svenska. Skulle tro att det kommer fler för det skriks ganska högt runt omkring - Jellicoe Road gjorde succé i Sverige långt innan den var översatt.
Jag blev tipsad att läsa Jellicoe Road av en annan boktokig kompis. Jag efterlyste YA- böcker, böcker skrivna för "Young Adults", och Melina Marshetta och framför allt Jellicoe Road kom högt upp på listan av tips. Jag läser de flesta genrer men är väldigt förtjust i ungdomslitteratur. Favoritförfattaren framför alla andra är Peter Pohl som ofta får just epitetet "Ungdomsroman" klistrad på sina böcker. Min tanke är att böcker som handlar om ungdomar får heta ungdomsromaner - oavsett vem som är den tänkta läsaren. Det gäller Hungerspelen likväl som nu Jellicoe Road och som sagt Peter Pohls böcker - vars böcker dessutom placeras på olika avdelningar på biblioteket vilket är
väldigt rörigt! Enligt mig är det ett ganska fånigt sätt att dela upp böcker på för om det är åldern på karaktärerna som avgör vem som borde läsa böckerna blir det jobbigt för alla pensionärer - så väldigt mycket böcker om äldre finns det inte...
Jellicoe Road handlar om sjuttonåriga Taylor som övergavs av sin mamma som elvaåring. Hon går på en internatskola och har precis blivit ledare för sitt elevhem. Parallellt med Taylors berättelse - skriven i första person - utspelar sig en annan historia. Frågan är vad den har med Taylor att göra och vilka den handlar om.
Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen för det är bland annat alla lager i boken som gör den så fantastisk. Ja,fantastisk, för det är den. Den har blivit beskriven som ""en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst" i Svenska Dagbladet och fått liknade recensioner från andra håll och jag förstår vad de menar. Är det den bästa bokjag någonsin läst? Nej, kanske inte men den ligger absolut på topplistan.
Melina Marchetta lyckas göra ungdomarna i Jellicoe Road levande. Bokens sista kapitel läser jag stortjutandes och glad över att inte vara bland folk. Det börjar som en ganska rörig historia - det är alltid rörigt när flera historier berättas parallellt och ännu värre när det är så fragmentariskt som här - och jag gillar inte alls Taylor. Hon är en väldigt trasig själ och trasiga själar har skydd. Det är svårt att tycka om personer som bygger murar, vilket Melina Marchetta måste vara medveten om när hon skrev och det blir många gånger böckers fall. Om jag inte känner med och identifierar mig med karaktärerna så är det svårt att riktigt gå in i boken. Taylor är, trots att det är hon som berättar, otroligt stängd och svår att komma inpå men liksom sker i levande livet kommer jag bit för bit att förstå vem Taylor är ju mer jag engagerar mig i henne.
Jellicoe Road hade kunnat bli bara en bok om unga människor på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förälskelse och "vem-är-jag-tankar" eller en pusselbok där hela läsningen går ut på att få veta "vem mördaren är".
Pusselboksbitarna finns där. Det röriga i början blir långsamt en helhet och man anar vad som komma skall. Anar men vet inte riktigt. Vilka är egentligen alla personerna i de historiska återblickarna? Personer som man känner lika starkt för som Taylor och de övriga i huvudberättelsen.
Jag tror att en av anledningarna till att Jellicoe Road är så bra är för att den är så realistisk. Radar man upp allting som händer skulle folk förmodligenn säga "Äh, så överdrivet! Så där mycket händer inte på ett ställe, med en person" men fundera ett varv till. Fundera på ditt eget liv och folk omkring dig och du inser att det gör det visst. Det röriga, fragmentariska gör sitt till för realismen för hur ofta är livet logiskt?
De bitska, rappa kommentarerna är fenomenala och gör kriget - japp, det är ett krig i boken! Ett långt sådant också, i år räknat - ruskigt underhållande.
Finns det då ingenting som inte är bra. Jodå, fast det jag stör mig på under läsningen reder upp sig mot slutet. Till och med katten - en passage i boken jag hade väldigt svårt för - får en förklaring och ett sammanhang. (Vilken katt?! tänker du som inte läst boken. Läs, så får du se!) Slagsmålen störde jag mig också på. De kändes regisserade, om man nu kan säga så om slagsmål som alldeles uppenbart är påhittade då de ju är i en roman. Fast återigen, det finns förklaringar!
Faktum är att boken är så späckad med symbolik och saker som hänger ihop att det blir lite svårt att ta till sig under läsningen - men det gör också att boken hänger kvar. Inte katten (sic!) kunde jag sova när jag läst ut den - och slutat gråta - nej, jag låg och funderade på alla personer - för de är ganska många - och hur de hörde ihop och var de passade in.
Problemet med en bok som är så uppmärksammad som Jellicoe Road är att man får skyhöga förväntningar. Jag var ganska besviken i början på boken och läste vidare mest för att jag har svårt för att lämna böcker jag en gång börjat läsa men också för att jag litade på min boktipsare. Jag är glad att jag litade på henne och jag hoppas att uppmärksamheten och alla jubelrop kring boken får alla andra att också ta sig förbi den första besvikelsen - för så här i efterhand kan jag inte alls förstå att jag var så negativ i början!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar