Insnärjd - Gena Showalter

Insnärjd av Gena Showalter, originaltitel Intertwined (2009) är utgiven av Harlequin förlag 2012 och är den första delen i serien Intertwined.



Jag läser som sagt de flesta genrer och Harlequin ger ut väldigt mycket böcker som tar en kvart att läsa ut, perfekta på stranden. Jag kan inte påstå att jag har höga förväntningar när jag köper en Harlequinbok men ibland blir jag överraskad. Inte så mycket i det här fallet dock.

Boken handlar om sextonåriga Aden Stone som har fyra mänskliga själar i sitt huvud. De fyra har alltid funnits där och de ratar med Aden - som svarar. Problemet är att ingen annan kan höra dem och Aden därmed blir klassad som galen och har spenderat stor del av sitt liv på institutioner. De fyra själarna har olika talanger - en uppväcker döda vilket gör att Aden får slåss mot zombier när han passerar kyrkogårdar, en kan ta honom på resor i tiden, en ser framtiden och en kan låta Aden ta över andras kroppar.

Känns det inte som lite mycket paranomalt än? Vänta bara.

När boken tar sin början bor Aden i en liten stad hos en man vid namn Dan. Dan har öppnat sitt hem för trasiga killar som behöver någonstans att bo och någon som får dem att uppföra sig och tillsammans med Aden bor där ett antal andra. På en promenad i staden möter Aden Mary Ann, en flicka i hans egen ålder. När han är med henne tystnar själarnas röster i hans huvud, en obeskrivlig lisa för någon som alltid har fyra personer som tjatar, ger goda råd eller bara pratar i sitt huvud.

Genom sina märkliga krafter som Aden har tack vare själarna lyckas Aden övertyga Dan om att han ska få gå i vanlig skola för första gången - Aden har inte bara sitt rykte som galen i ryggsäcken, han är också väldigt våldsam och lättprovocerad och är ofta i slagsmål.

I skolan blir Aden och Mary Ann vänner och snart anslutens sig fler till dem. En varulv. En vampyr. Lite demoner. Några häxor jagar dem. Svartalfer likaså och det är lika bra att passa sig för feerna också. Ja, det spårar ur. Ordentligt.

Grundidén med en ung kille som hör röster i sitt huvud och blir behandlad som galen och farlig är bra. Det hade räckt med det men i spåren efter Twilight - som lyckades blanda vampyrer och varulvar utan att bli fånig - kommer det bok på bok som försöker sig på samma sak, men med lite till. Lite mer varulvar, lite fler vampyrer och gärna lite gudar och häxor för att göra det ännu mer spännande. Problemet är att det inte blir spännande, det blir larvigt.

En del författare verkar vilja visa att de är litterära och har läst massor med grekisk mytologi - eller Shakespeare för den delen, läs t.ex. Järnprinsessan som började som Harlequin-storpocket men nu säljs inbunden. Den serien är snäppet bättre än Insnärjd men fortfarande väldigt mycket Harlequin. Harlequin har å andra sidan ändrat karaktär sedan jag var yngre då alla böcker handlade om kvinnor med stora ögon och män med kraftig haka. Nu är det ganska mycket vampyrer, varulvar och tonåringar - en mix som förmodligen säljer hyfsat bra.
Att peta in så mycket referenser till myter och legender som möjligt har blivit vanligt men där vissa - som böckerna om exempelvis Percy Jackson - lyckas ganska bra misslyckas de flesta. En anledning tror jag är att man så gärna vill hitta en ny, egen förklaring till varför vampyrerna klarar solsken (Gena Showalters vampyrer klarar solsken om de är någorlunda unga) eller huruvida varulvar är födda som hamnskiftare eller om de måste bita någon... Gena Showalters lyckas inte övertyga mig om sin version. Inte blir jag tagen av hennes karaktärer heller, förmodligen för att hon försöker berätta så mycket på en gång. Trots att hon klämmer in så vansinnigt mycket i varje persons liv blir de platta och ganska tråkiga - även om Aden har sina poänger emellanåt.

Harlequinfanan - kärleken, å den kärleken! - hålls högt i boken, så som sig bör. Återigen ser man referenser till framför allt Twilight med kärlek mellan vampyr/människa och varulv/människa men det lyfter aldrig. Det är tonårskärlek, men inte Jellicoe Road-klass.

Språket har sina brister men det är svårt att veta om det är översättningen som gör det - många Harequin-böcker översätts väldigt fort och det är aldrig bra. Jag tror inte det är bara översättningen dock, jag tror att Gena Showalters dels försöker få det att låta som om det är tonåringar som tänker och pratar, dels att den är ganska simpelt skriven.

Rekommenderar jag boken? Ska du åka på semester och vill ha en lättläst bok till flygresan - visst, varför inte. Lämna den sedan på hotellet, brukar finnas små hyllor med böcker som folk lämnat kvar där man kan ta sig en ny för jag tvivlar på att du kommer läsa om den. Låt någon annan ta den med sig till stranden istället.

Kommer jag läsa de övriga delarna? Jag vet inte. Jag borde inte göra det för jag tycker inte att boken är bra men å andra sidan har jag väldigt svårt att släppa när jag väl börjat läsa och den här slutar mer eller mindre mitt i berättelsen. Å andra sidan igen klarade jag utan problem av att inte läsa färdigt House of Night-serien. Läste första två och stod inte ut längre så jag borde kanske blivit varnad för Insnärjd då det är House of Night-författaren Kristin Cast som på baksidan av boken säger "Så fort jag börjat läsa den här boken var jag fast. Otroligt!"
Otroligt var ordet - och det i överförd mening som i "icke troligt".

Jellicoe Road - Melina Marchetta

Jellicoe Road av Melina Marchetta är skriven 2006. Utgiven på X Publishing 2012. Melina Marchetta har skrivit en rad ungdomsböcker som kommit på många språk men tyvärr är inte särskilt många översatt till just svenska. Skulle tro att det kommer fler för det skriks ganska högt runt omkring - Jellicoe Road gjorde succé i Sverige långt innan den var översatt.




Jag blev tipsad att läsa Jellicoe Road av en annan boktokig kompis. Jag efterlyste YA- böcker, böcker skrivna för "Young Adults", och Melina Marshetta och framför allt Jellicoe Road kom högt upp på listan av tips. Jag läser de flesta genrer men är väldigt förtjust i ungdomslitteratur. Favoritförfattaren framför alla andra är Peter Pohl som ofta får just epitetet "Ungdomsroman" klistrad på sina böcker. Min tanke är att böcker som handlar om ungdomar får heta ungdomsromaner - oavsett vem som är den tänkta läsaren. Det gäller Hungerspelen likväl som nu Jellicoe Road och som sagt Peter Pohls böcker - vars böcker dessutom placeras på olika avdelningar på biblioteket vilket är
väldigt rörigt! Enligt mig är det ett ganska fånigt sätt att dela upp böcker på för om det är åldern på karaktärerna som avgör vem som borde läsa böckerna blir det jobbigt för alla pensionärer - så väldigt mycket böcker om äldre finns det inte...

Jellicoe Road handlar om sjuttonåriga Taylor som övergavs av sin mamma som elvaåring. Hon går på en internatskola och har precis blivit ledare för sitt elevhem. Parallellt med Taylors berättelse - skriven i första person - utspelar sig en annan historia. Frågan är vad den har med Taylor att göra och vilka den handlar om.

Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen för det är bland annat alla lager i boken som gör den så fantastisk. Ja,fantastisk, för det är den. Den har blivit beskriven som ""en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst" i Svenska Dagbladet och fått liknade recensioner från andra håll och jag förstår vad de menar. Är det den bästa bokjag någonsin läst? Nej, kanske inte men den ligger absolut på topplistan.

Melina Marchetta lyckas göra ungdomarna i Jellicoe Road levande. Bokens sista kapitel läser jag stortjutandes och glad över att inte vara bland folk. Det börjar som en ganska rörig historia - det är alltid rörigt när flera historier berättas parallellt och ännu värre när det är så fragmentariskt som här - och jag gillar inte alls Taylor. Hon är en väldigt trasig själ och trasiga själar har skydd. Det är svårt att tycka om personer som bygger murar, vilket Melina Marchetta måste vara medveten om när hon skrev och det blir många gånger böckers fall. Om jag inte känner med och identifierar mig med karaktärerna så är det svårt att riktigt gå in i boken. Taylor är, trots att det är hon som berättar, otroligt stängd och svår att komma inpå men liksom sker i levande livet kommer jag bit för bit att förstå vem Taylor är ju mer jag engagerar mig i henne.

Jellicoe Road hade kunnat bli bara en bok om unga människor på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förälskelse och "vem-är-jag-tankar" eller en pusselbok där hela läsningen går ut på att få veta "vem mördaren är".
Pusselboksbitarna finns där. Det röriga i början blir långsamt en helhet och man anar vad som komma skall. Anar men vet inte riktigt. Vilka är egentligen alla personerna i de historiska återblickarna? Personer som man känner lika starkt för som Taylor och de övriga i huvudberättelsen.

Jag tror att en av anledningarna till att Jellicoe Road är så bra är för att den är så realistisk. Radar man upp allting som händer skulle folk förmodligenn säga "Äh, så överdrivet! Så där mycket händer inte på ett ställe, med en person" men fundera ett varv till. Fundera på ditt eget liv och folk omkring dig och du inser att det gör det visst. Det röriga, fragmentariska gör sitt till för realismen för hur ofta är livet logiskt?
De bitska, rappa kommentarerna är fenomenala och gör kriget - japp, det är ett krig i boken! Ett långt sådant också, i år räknat - ruskigt underhållande.

Finns det då ingenting som inte är bra. Jodå, fast det jag stör mig på under läsningen reder upp sig mot slutet. Till och med katten - en passage i boken jag hade väldigt svårt för - får en förklaring och ett sammanhang. (Vilken katt?! tänker du som inte läst boken. Läs, så får du se!) Slagsmålen störde jag mig också på. De kändes regisserade, om man nu kan säga så om slagsmål som alldeles uppenbart är påhittade då de ju är i en roman. Fast återigen, det finns förklaringar!
Faktum är att boken är så späckad med symbolik och saker som hänger ihop att det blir lite svårt att ta till sig under läsningen - men det gör också att boken hänger kvar. Inte katten (sic!) kunde jag sova när jag läst ut den - och slutat gråta - nej, jag låg och funderade på alla personer - för de är ganska många - och hur de hörde ihop och var de passade in.

Problemet med en bok som är så uppmärksammad som Jellicoe Road är att man får skyhöga förväntningar. Jag var ganska besviken i början på boken och läste vidare mest för att jag har svårt för att lämna böcker jag en gång börjat läsa men också för att jag litade på min boktipsare. Jag är glad att jag litade på henne och jag hoppas att uppmärksamheten och alla jubelrop kring boken får alla andra att också ta sig förbi den första besvikelsen - för så här i efterhand kan jag inte alls förstå att jag var så negativ i början!

Jakten på svenskheten - Qaisar Mahmood

Jakten på svenskheten är utgiven av Natur & Kultur 2012. Qaisar Mahmood har tidigare gett ut Small, medium eller large? Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (2007) och har bland annat arbetat på Integrationsverket och Riksrevisionen. Han har också skrivit debattartiklar, exempelvis om fördelningen av röda dagar och hur man skulle kunna omfördela dem.

Boken köpte jag efter ett författarseminarium i Almedalen. Fredag kväll, efter centerns partiledare Annie Lööf hade premiärtalat, samlades en väldig massa personer i Almedalens bibliotek för att lyssna till ett författarsamtal med titeln "Vilka är våra idéer om svensk identitet?" Fredag kväll - slutet på veckan när många åkt hem - och salen var knökfull. Själv var jag tidig och satt långt fram, precis i mitten vilket gjorde att jag först efteråt såg hur många vi faktiskt var. Ämnet intresserar och fascinerar.




Moderatorn började med att presentera författaren Qaisar Mahmood och sedan förde de två ett samtal kring boken och kring vad svensk identitet är - om det ens finns.

Jag köpte boken efteråt - fick den signerad - och läste ut den ganska fort. Mycket av det som stod i boken hade avhandlats under författarsamtalet - ganska givet - men tankegångarna utvecklades och fördjupades i boken.

Så vad är det för bok? Jakten på svenskheten är delvis en repotagebok, delvis en roadmovie-bok - om den genren nu finns - men också en bok om författaren själv.
Qaisar Mahmood ger sig ut på en resa på sin motorcykel Lejonblod - namnet har den fått av hans döttrar - för att hitta kärnan i det svenska. Slutsatsen han drar - efter att ha besökt bland annat Karlstad, Malmö, Österlen och ett midsommarfirande i Dalarna är att kärnan - nöten - inte existerar utan att det istället är en lök, en lök med många lager, lager som ständigt byggs på.

Slutsatsen som sådan säger jag ingenting om, den kan jag absolut ställa mig bakom. Kultur och identitet är något som byggs på och förändras, liksom nationalitet. Just ordet nationalitet är något Qaisar Mahmood tycker vi borde använda mer och vara bekväma med. Jag förstår hans resonemang om att det är lite larvigt att hävda att det inte finns något "typiskt svenskt" förutom blonda, långa människor när det bara är att titta sig omkring (jag är inte blond men jag är definitivt svensk) och att säga att allting som är typiskt svenskt är negativt: svensken är introvert, osocial, "landet lagom" och Jante.

Det roliga är ju att så fort vi åker utomlands förvandlas vi till nötter (sic!) allihop och skuttar runt i små grodorna, äter Kalles kaviar och slåss för snuset - gärna väldigt icke-lagom nyktra...

Mitt problem med boken är framför allt att författaren inte mer aktivt söker upp folk. Han träffar i första hand vänner - och vänners vänner. Någon gång pratar han med en servitris och han lånar eld av andra MC-åkare - men just MC-åkarna kommer inte till tals gällande svenskheten utan där är identiteten som MC-åkare mycket viktigare, en identitet som Qaisar Mahmoood mycket passionerat beskriver.
Jag får veta väldigt mycket om hur det är att åka MC - hur det känns, hur man mår och hur man hälsar på andra MC-åkare - ett sätt att visa att man kan koderna och tillhör samma sfär. Kontrasten mot försöken att beskriva svenskheten är tydlig. Hur hälsar vi? Hur vet jag att det är en annan svensk jag möter? Vad är det som gör att jag är svensk? Hur vet jag att jag tillhör sfären "svensk" på det vis som Qaisar Mahmood så tydligt vet att han tillhör MC-åkarna? Är det trots allt det yttre - stället och MC´n som är det viktiga? Att det inte är det yttre som är det viktiga i svenskheten är han mycket tydlig med men hur är det i andra kulturer så som MC-åkandets? Han välkomnas som en i gänget när han har stället på sig samtidigt som han skriver att tack vare hjälmen med visir blir han inte dömd efter sitt utseende... Jag anar en paradox.

Nå, utseendet är inte det enda som förenar MC-åkarna. Det är känslan och vetskapen om just känslan. Känslan av att susa fram på motorvägarna i en betydligt mycket högre hastighet än den tillåtna, känslan av att vara fri. Vilken känsla beskriven svenskheten? Å andra sidan - måste det finnas en gemensam känsla för att man ska kunna bekänna sig till samma kultur? Jag tillhör massor med olika kulturer lik MC-åkarnas och jag vet inte om jag kan sätta en gemensam känsla på dem.

Qaisar Mahmood möter vad han beskriver som olika sorters svenskhet beroende på var han är. Just där man själv bor anser man att det är som svenskast och att det sättet man själv lever på - eller de runt omkring man har fördomar kring - lever som mest svenskt. Jo, för helt vill folk vara lite skönt osvenska. Att vara svensk är ju så tråkigt.

Jag ser inte boken som i första hand en jakt på svenskheten utan snarare som en jakt på Qaisar Mahmoods identitet - vilket är nog så intressant. Hans problemställningar är många gånger klokt formulerade och han drar teser i bevis genom historiska fakta. Allting håller dock inte rätt igenom. Något han själv upptäcker under sin resa är att de flesta har problem med att sätta ord på sin identitet. Vad är jag? Vem är jag? Vad tillhör jag?

Jag har pratat med många som har samma känsla som jag - snart kommer de avslöja mig som den bluff jag är. Jag upplever att Qaisar Mahmood skapar sig en identitet som utanför, inte att han de facto är det. Ja, hans utseende är långt ifrån den många skulle beskriva som "typiskt svenskt", liksom hans namn men som det flockdjur vi är vill vi desperat passa in i den grupp vi är i för tillfället och så fort vi byter miljö kommer det finnas saker som "avslöjar" oss som utbölingar.

Qaisar Mahmood har tatueringar på sina armar som går ut på att han är tillverkad - made in - Pakistan men skapad i Tensta. I slutet av boken reser han tillbaka till Tensta med en barndomskompis och de känner inte alls igen sig. Tensta är för dem främmande. Det är något de flesta upplever när de försöker åka tillbaka till barndomen - det man lämnat finns inte kvar eftersom ingenting är statiskt och det är en av bokens viktigaste poänger.

En annan är kritiken av integrationen - vid författarsamtalet skämtar han om att det enklaste vore att ge alla ett motorcykelkörkort för då får alla en identitet som håller dem samman. I dessa stycken är han lysande!

Någon riktig svenskhet hittar han inte, trots 900 mil på MC. Kan bero på att så mycket är just mil på MC, mötena är få. Att titta på folk som campar kan inte ge så många insikter - då är hans beskrivning av den egna barndomsupplevelsen som campare mycket intressantare. Qaisar Mahmoods tankar och reflektioner är desto fler och många gånger väldigt kloka. Det är få författare som skriver i den har genren, få som har den insikt som han besitter i och med sin bakgrund - uppväxtmiljö och arbete. Jag håller inte med i alla slutsatser han gör - vilket å andra sidan också är något han tar upp. I slutet listar han tio budord där det sjätte är "Svenskhet kan innebära olika saker för olika individer." Livet bygger på olika förutsättningar beroende på om man bor i Tensta eller på Ekerö men livet man lever kan vara svenskt oavsett.

Klippdockan på bokens framsidan är en illustration av detta - problemet är att vi fastnar i de yttre attributen igen.




Aftonbladet recenserar boken liksom Svenska Dagbladet.

Geim av Anders de la Motte

[geim] av Anders de la Motte (2010) och den version jag läst är utgiven på Pocketförlaget 2011.

Anders de la Motte har varit säkerhetschef på ett internationellt it-företag och f.d. polis - numer är han författare på heltid. Böckerna säljs hela tiden till nya länder och SF har köpt filmrättigheterna till [geim]. Boken fick också Svenska Deckarakademins pris för Årets Debut.



Bokens omslag är galet snyggt.


HP åker tåg och hittar en telefon. Det kommer sms till mobilen som frågar "wanna play a game?" Ja det kommer faktiskt ett sms som vänder sig direkt till honom, med hans namn. Övertygad om att det är en kompis som driver med honom går han med på att spela - och får ett uppdrag.
Uppdragen blir svårare och svårare men HP får feedback via en sida där folk kommenterar hans insats och han själv kan se sig själv ur olika vinklar och peppad av detta fortsätter HP spela.

Det andra spåret i boken bärs av Rebecka Normén som är säpo-polis och sanslöst kontrollerad - men bär på mörka hemligheter. Någon vet dessutom vad det är som gömmer sig i hennes förflutna och verkar vara beredd att gå ut med det.
HP och Rebeckas liv är tätt sammanlänkande då de är syskon och Rebecka fått rädda upp HP´s trassel om och om igen. Men är det alltid Rebecka som räddar HP?
Rebecka och Hp dras djupare och djupare in i Spelets intriger och frågan är vem som spelar med vem.

HP (vars initialer hela tiden får mig att tänka på Harry Potter) är odräglig och hopplös och har i [geim] inte många drag som får mig som läsare att gilla honom alls vilket dessutom gör att jag förlorar intresset för honom. Jag bryr mig inte hur det går för honom. Samma sak med hans syster Rebecka - den totala motsatsen till HP. Hon är så platt beskriven att jag vill slita ut henne från sidorna i boken!
Bästa karaktären den konverterade vännen Mange - som är den minst platt beskrivna och därmed den mest intressante.

I övrigt då? Till att börja med stör jag mig på språket - dialogen. Det kan vara att det är skrivet, det gör sig kanske bättre som film eller som ljudbok men jag försöker höra stockholmskan i mitt huvud när jag läser och det stämmer inte. Det haltar. Jag kanske rör mig i fel kretsar. Vidare så är boken så full av filmcitat att jag ett tag funderar på om författaren antingen är sponsrad av IMDB.com eller kommer bli stämd av något av filmbolagen! Hela boken är skriven för att kunna bli ett filmmanus - vilket den också blir - men jag vill läsa en bok när jag läser, inte något annat. Det finns fler böcker som lider av samma sak och fler än jag jämför Geim med Jens Lapidus Snabba cash. De är onekligen väldigt lika i stilen.

Jag har haft förmånen att få träffa författaren live - mitt ex av [buzz] är signerat "till Christinas bokhylla" vilket är sanslös humor - alla som sett mina bokhyllor förstår skämtet, ska nog lägga upp bilder här.
När Anders de la Motte pratade och berättade gjorde han vad många gör när de sitter anonyma i chattrum och skriver sig snygga. Anders pratar sina böcker snygga - han gör dem intressanta genom att berätta hur han tänker. Tankarna bakom - tanken på vad vi gör för ett "gilla" på facebook och hur långt det kan driva oss är kittlande. Hur långt skulle du gå? Vilka kickar får dig att gå igång? Vad är det som gör att folk lägger ut sina liv på Facebook - och i bloggar - eller kliver in i Big Brotherhus?
Tanken på övervakningssamhället, Storebror ser dig - fast Storebror är inte den du tror det är... Hur övervakade är vi och av vem? Är någon den de utger sig för att vara? Vilken bild av en person kan vi lita på?

Det är det här som gör att jag vill läsa även den sista delen, [bubble] som kommer snart. Läs en intervju av Anders de la Motte innan du läser boken, exempelvis Dn´s eller Deckarhusets men han är bättre live.

Historien bakom, det som sitter kvar när boken är slut som gör uppföljaren värd att läsa och också varför jag faktiskt vill läsa om Geim. Ja, jag vill läsa om den, fast jag egentligen inte gillar någon av huvudpersonerna och stör mig på språket. Jag vill se vad jag missade när jag läste första gången.
Jag har förstått att man antingen tycker boken är toppen eller så gillar man den inte alls. Jag håller inte med. Jag gillar inte boken - som bok. Däremot gillar jag berättelsen den förmedlar, känslan som finns kvar. Jag vill ha böcker som stannar, som får mig att fundera. Jag tror att om man är ute efter ren underhållning så kan man välja att se boken som sådan och då förstår jag om man hamnar i svart/vitt-läge och älskar eller förkastar men ser man bakom orden och hittar berättelsen kommer man djupare och då spelar de störande momenten mindre roll - fast visst är det märkligt att kalla huvudpersonerna i en bok för "störande moment för berättelsen"!?




Baksidan av boken - lysande grepp att inte ha någon baksidestext - den finner man istället på insidan av pärmen.

Tusen gånger starkare - Christina Herrström

Tusen gånger starkare är skriven av Christina Herrström 2006. Jag har läst Månpockets upplaga från 2011 med extramaterial från filmen.
Christina Herrström har förutom exempelvis TV-serierna Ebba & Didrik (böcker från början) och Glappet skrivit bland annat Den hungriga prinsessan (2005).

Tusen gånger starkare nominerades till Augustpriset som bästa svenska ungdomsbok 2006 och blev filmad 2010. Lite kul för en politiker är också att se att Centerkvinnorna gett Herrström sitt "årets brytare-pris" för boken och filmen.




Boken är skriven i jag-prespektiv, från femtonåriga Signes synvinkel. Vad händer i en helt vanlig högstadieklass när det kommer en ny elev som inte följer de vanliga sociala koderna? Vad händer när tjejerna tar plats på samma sätt som killarna?
Sagas ankomst till klassen förändrar den invanda dynamiken och ställer allting på sin spets. Tusen gånger starkare säger titeln men Saga är bara jämlik. Allt det som Signe tyst inom sig reflekterat kring sätter Saga ord på. Det är inte rättvist att det är tjejerna som ska städa undan efter bildlektionen, det är inte ok att det alltid är bollspel på idrotten.

Saga är något av en superhjälte med sin verbala förmåga. Hon dimper ner i klassen, obunden och fri, ingen har några tidigare minnen av henne och hon kan själv forma vem hon vill vara. Lärarna uppmuntrar henne att hjälpa tjejerna att ta plats men upptäcker snart vilket "monster" de skapat då alla invanda mönster ställs på ändå.

Tusen gånger starkare är en viktig bok och absolut en jag skulle ha i klassrummet och tipsa mina elever att läsa. Det är också en fantastisk bok att ta avstamp i för diskussioner - ser det ut så här? Har vi det så här i vårt klassrum?
Det sorgliga är att svaret för det mesta är ja. Jag känner själv igen mig i lärarnas beteende och skäms över det. Jag känner dock också igen mig i Saga och Signe och flera av de andra eleverna. Den ende jag inte kan relatera till är nog Mimi och henne gäng för särskilt cool har jag aldrig varit...

Jag tror å andra sidan inte jag skulle ha boken som läsprojekt i en klass för det tar ett tag att komma in i den - det är mer en tankeställare än en ungdomsbok. Då fungerar filmen faktiskt bättre. Däremot skulle jag kunna tänka mig att använda vissa avsnitt i boken för läsning och diskussion. Boken har brister så som Sagas "superhjältighet" och sterotyperna - lärare och elever är ganska platt beskrivna och utifrån mallar. Å andra sidan är det också bokens styrka då den så tydligt har en agenda. Christina Herrström har inte skrivit en bok för hängmattan, hon har skrivit en bok för lärarrummet och köksbordet. Den ska diskuteras och omvandlas till var och ens verklighet, inte bara läsas och glömmas.
Det sociala spelet och koderna är något Christina Herrström behärskar och kan förmedla - det syntes i både Glappet och Ebba & Didrik. Skämskudden åker fram emellanåt och inte på grund av att innehållet är dåligt utan för att det är för nära verkligheten. Det finns inget rosenskimrande att gömma sig bakom utan bara rå, klar och kall verklighet.

Saga är som sagt en superhjälte och kommer också ur situationen som sådan som en superhjälte. När allting går åt pipsvängen "räddas" hon av ett barnhem i Afrika som hennes pappa ska bygga upp. Tjoff - så är Saga borta och kvar är Signe och resten av klassen som ska försöka komma vidare och framåt. Mycket blir också status quo - den som man ser förändras är Signe. Eller gör hon det egentligen? Signe beskriver sig själv som hon var när hon var yngre. När hon skrattade högt, sjöng och lekte. Saga plockar fram den Signe som funnits där hela tiden men inte vågat ta plats. Hon tar fortfarande inte plats, hon är fortfarande blyg och rädd "Men jag blev mindre sårbar" (s 210). Hon har ett mål och en plan. Hon vågar åtminstone inför sig själv vara den hon är och det är inte det sämsta.

Appetite för destruction - sex, droger & Guns N´Roses av Steven Adler

Appetite for destruction - Sex, droger & Guns N´ Roses är skriven av Steven Adler, trummis i originaluppsättningen av bandet, tillsammans med Lawrence J. Spagnola och utgiven 2010. Originaltiteln My Appetite for Destruction - Sex, Drugs & Guns N´ Roses. Jag har läst pocketupplagan från 2012, utgiven på Pocketförlaget.




Bandmedlemmarna i GnR radar upp sig och skriver om tiden som världens då hetaste rockband, vägen dit och tiden efter. Slash har skrivit sin version (kanske ska skriva om den någon gång, den är läst och står i bokhyllan) och Duff McKagan har sin (den har jag däremot inte läst. Än.) Jag har också läst Welcome to the Jungle : legenden om Guns N' Roses av Stephen Davis - en bok där det märks att ingen av bandmedlemmarna är med och som dessutom är uselt översatt - kommer kanske också dyka upp här så småningom. Den version alla väntar på är givetvis Axl Roses och jag tror nog den kommer - men inte än. Det är intressant att ha de andra böckerna i bagaget när man läser Adlers bok för många historier är lika - näst intill identiska - andra bara ur en annan synvinkel och ytterligare andra helt och totalt en annan historia.

Steven Adler har onekligen valt rätt titel på sin bok - även om flera av GnR låter hade kunnat passa in på hans destruktiva liv. Han beskriver i boken hur han redan som barn var "en vild, galen och jävligt strulig unge, född motvals." (s 16) och sprakades ut hemifrån som elvaåring. Han bodde sedan delvis hemma hos sin mormor men sparkades ut därifrån med jämna mellanrum. I samma veva började han röka på och bestämde sig för att bli rockstjärna. I skolan träffade han Saul Hudson som så småningom skulle bli känd som Slash och de började spela - Slash på gitarr, Adler på trummor.

Så småningom bildas då bandet som mer eller mindre vände upp och ner på rockvärlden.
Det går inte att ta miste på Adlers passion för bandet, för musiken, för att stå på scenen. Alla som sett GnR - ta vilken video som helst - vet att Adler ständigt hade ett stort leende i ansiktet bakom trummorna och det leendet finns med i boken. Gång på gång återkommer han till hur mycket han älskar grabbarna och bandet och han inte bara låter insinuera utan skriver i klartext att han fortfarande hoppas på en återförening. Hans sätt att skriva om Slash är också väldigt fint och med en genuin känsla.

Något annat som också är med hela tiden är bitterheten över att ha blivit sparkad. Ja, nu är ju alla utom Axl Rose borta från GnR men Adler rök först. Läser man Slash version berodde det på att han tappade kontrollen, blev mer och mer beroende av droger och helt enkelt inte var pålitlig längre. Adler själv menar att han visserligen tog på tok för mycket droger men att grunden till att han blev bortplockad mer berodde på att Axl och han inte drog jämt - eller snarare, att Adler var den ende som vågade säga ifrån när Axl förvandlades till en diva. Även här är det Slash som framkallar mest känslor - sveket från barndomsvännen är det Adler tar hårdast och trots att just Slash återkommer många år senare för att få Adler på fötter lyser stora stycken i boken av stora VARFÖR. Varför ställde sig inte Slash på Adlers sida mot Axl, varför lät vännen honom skriva på kontraktet där han avsade sig alla rättigheter, varför lät Slash Adler falla? Svaret för oss utanför ter sig kanske tydligt - Slash själv satt hårt fast i drogernas grepp. Det är svårt att veta hur mycket Slash och övriga i bandet gjorde för att rädda upp situationen innan det gick så långt att man gjorde sig av med Adler.

Många ord går åt till att beskriva hur fantastiskt mycket sex Adler - och de övriga - haft och hur enkelt det var. Låten Its so easy handlar om just det och stämmer Adlers minnesbilder - och de är onekligen väldigt lika exempelvis Slash - så är det tur att GnR var stora före HIV och AIDS bred ut sig... De för inte historien framåt utan känns som något som ska finnas med i en bok om en rockstjärna - lite som titeln antyder.

Mina favoritdelar i boken handlar om musiken och hur det växte fram, vad låtarna handlade om och hur allting vävdes ihop. En av de saker som gjorde GnR så stora var deras texter som förutom att vara ganska roliga emellanåt (I use to love her, but I had to kill her...) också beskrev bandets - och då framför allt Axls, som ju skrev texterna - tillvaro.

Att följa Steven Adlers väg ner till botten är jobbigt. Det är skitigt och det är äckligt och samtidigt fascinerande. Gång på gång tar han på sig fullt ansvar samtidigt som en ton av "alla gjorde så, varför skäller alla bara på MIG" finns där. Frågan infinner sig också - hur kan han minnas allting!? Med sin sönderknarkade hjärna, två hjärtattacker och en stroke borde synapserna och allting som har med funktion och minne att göra ha en del svårigheter att samarbeta... Nu är väl ingen så naiv att man tror att en självbiografi är ett stycke ren sanning. Det finns ingenting objektivt i en självbiografi och utan frisera, lägga till och dra ifrån skulle det inte gå att skriva. Att försättsbladet säger att alla händelser är verkliga - inga har hittats på - betyder inte att inte saker och ting förskönats eller för den delen överdrivits. Därmed inte sagt att den inte har ett värde som tidsdokument och som källa.

Ibland låter Adler nästan stolt över sitt missbruk. Att han nu ska vara någorlunda drogfri är toppen men frågan är hur "någorlunda" det är. Han beskriver upprepade tillfällen där han sagt sig vara drogfri men varit långt ifrån så, frågan är om han efter så många år lyckats ta sig ur det eller om det är ytterligare en försköning. Han deltog i Dr Drews realitysåpa där kändisar med drogproblem rehabiliterades i TV och skulle vara med i säsong två men sabbade det hela genom att vara påtänd. Det säger ganska mycket.

Steven Adler tillhör GnR och ska det till en återförening ska han sitta bakom trummorna. Som bok betraktad är den en rolig läsning om man gillar GnR
och vill ha lite mer, eller om man som jag tycker om biografer. Det är dock ingen "måsteläsning" och ingenting jag kommer läsa om men helt ok som hängmatteläsning
.




Baksidan av pocketupplagan.